Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 247 skulle - lika för tvistemål och brottmål - gälla de principer, som förslaget uppställer beträffande stämningsansökan av enskild kärande och vadeinlaga i tvistemål (55 kap. 7 §). I fråga om besvär till hovrätt (52 kap. 6 §) och högsta domstolen (56 kap. 7 §) förordas däremot för såväl tvistemål som brottmål samma regler som för de till hovrätt vädjade brottmålen. En nödvändig förutsättning för att processen i varje instans skall få ett tillfredsställande förlopp är att tydliga och fullständiga uppgifter i grundläggande hänseenden under förberedelsen lämnas av den part, som drager saken inför domstolen. Detta krav gör sig gällande i de brottmål, som efter vad fullföljas till hovrätt, och i besvärsmålen likaväl som i andra mål. Den ställning, som i straffprocessen bör tillkomma den tilltalade, utesluter ej, att hans skyldighet att medverka till att förfarandet blir ändamålsenligt genomfört inskärpes genom ett föreläggande vid äventyr av talans förlust. En motsvarighet föreligger i gällande förfarande då en tilltalad, som icke ställt sig till efterrättelse ett föreläggande att inkomma med protokoll från underrätten, förlorar sin talan. Skulle, då en bristfällig vadeinlaga inkommit, hovrätten hava anledning antaga att den tilltalade ej själv kan bota bristen, har hovrätten jämlikt 21 kap. 3-§ att förordna försvarare för honom. Såvitt angår en målsägande som vädjar finnes intet skäl att behandla honom mildare än en kärande i underrätt eller en part som vädjar i tvistemål. Väl är det berättigat att utgå från att brister ej skola förekomma i åklagares vadeinlaga, men att med anledning härav stadga ett undantag torde vara överflödigt. Ej heller synes det påkallat att uppställa andra regler för besvärsinlaga än de som sålunda skulle komma att gälla för enskild kärandes stämningsansökan, för vadeinlaga och för revisionsinlaga. Lagrådet hemställer, att förevarande paragraf samt 52 kap. 6 § och 56 kap. 7 § ändras i överensstämmelse med vad nu förordats. 17 §. Lagrådet: Beträffande rättegången i hovrätten uppställer förslaget för tvistemålens del den regeln, att den vid underrätten förebragta bevisningen skall framläggas av parterna (50 kap. 17 §). I brottmål åter skall enligt förevarande paragraf nämnda bevisning framläggas genom hovrättens försorg. Helt naturligt måste brottmålens särskilda karaktär sätta sin prägel på huvudförhandlingen. Hänsynen till den tilltalade och domstolens ställning till utredningen i dessa mål torde i allmänhet tala för den ordning för bevisningens framläggade som förslaget anvisar. Det kan dock understundom - naturligtvis under förutsättning att den tilltalade biträdes av kunnig försvarare - visa sig ändamålsenligt att, liksom i tvistemålen, bevisningen förebringas av parterna, vilket ju i och för sig bättre ansluter sig till den ackusatoriska förhandlingsordning som förslaget för brottmålens del gjort till regel. Det hemställes därför om sådan jämkning av stadgandet i första stycket av denna paragraf, att detsamma ej kommer att innebära förbud mot att hovrätten, när omständigheterna föranleda därtill, beslutar avvikelse från den ordning
