Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/631

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 255 seende å domstolsorganisationen och det processuella förfarandet, varemot med det egentliga lagförslagets upprättande borde få anstå till dess de allmänna grunderna undergått vederbörlig prövning. År 1884 avgavs principbetänkandet, uppdelat i fyra delar, behandlande domstolsorganisationen, rättegångsordningen i tvistemål, rättegångsordningen i brottmål m. m. samt plan för rikets judiciella indelning och tingshusbyggnadsskyldigheten. I fråga om ärendets vidare behandling föreslog beredningen, att reformen av rättegångsväsendet efter en på förhand fastställd plan skulle genomföras styckevis; att sålunda vissa delar, som utan svårighet eller olägenhet kunde utbrytas, skulle göras färdiga och, i den mån de erhölle sanktion, träda i kraft såsom gällande lag; och att, först sedan sålunda en mycket betydande del av lagstiftningsarbetet blivit på förhand undangjord och under tiden de återstående delarna undergått den granskning eller förberedande behandling, som ansåges lämplig, alla de spridda delarna skulle sammanföras till ett organiskt helt i ett fullständigt kodifierat lagförslag. Vad beredningen sålunda föreslagit gillades av Kungl. Maj:t, och det uppdrogs åt en med ett betydande antal lekmannarepresentanter utvidgad beredning att med föranledande av principbetänkandet avgiva yttrande rörande huvudgrunderna för en ny rättegångsordning. Denna s. k. förstärkta lagberedning avgav sitt yttrande år 1887. I huvudsak tillstyrktes nya lagberedningens principer om ock med åtskilliga modifikationer och under betydande meningsskiljaktigheter på många punkter. I överensstämmelse med planen hade nya lagberedningen, redan innan förstärkta lagberedningen avgivit sitt utlåtande, övergått till utarbetande av lagförslag inom särskilda delar av ämnet och därmed fortsattes under de närmaste åren. Samtliga av beredningen utarbetade förslag framlades för riksdagen, men riksdagens godkännande vanns endast beträffande två av f01S1flgen, nämligen om ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål (1886) och om skiljemän (1887). De övriga avslogos av riksdagen. Vid denna tid övergavs tanken på en allmän reform av rättegångsväsendet. Detta kom till uttryck, då Kungl. Maj:t år 1889 gav nya lagberedningen Hppfirag att utarbeta förslag till lag angående villkoren för fullföljd av taäaenëaoverratt och hos Kungl. I\/lnaj:t. samt därvid föreskrev, att förslaget bor2 grundat Da den forutsattningen, att gallande organisation av överldsårâstolarna och förfarandet därstädes bibehölles huvudsakligen oföränd lunda tillkomna lagarna. År 1899 tillaliorxirgiinlå Om Vlktlgi>Ste"av de Sana om stämning reviderades, och 1901 en lag meggl ::<iš:l:,(:1nfui1Sf}¿;511Ii1mae\is:¿i: lan till hovrätt och till Konungen samt i samband då d b h av invändningar i rättegång På straff r d mig Om e aiidhngin 1906 en lag om rättegångsbiträde åt häilgåesslelnsl område. genomfordes ar tillströmningen av mål nl h- . e anledning av den stora samheten i rättssk - 1 -08Sfa domstolen och den darmed förenade lång1DI11ngen 1 hogsta instans vidtogos vissa åtgärder. Bland