Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 269 ° " ° tt såväl verkställa förberedande underhili1(ååi1nklšâiiiaiifgigaåitälaliäfišåäišlilåräffande grova brottmål ävensom att be:l)uta oåii tvångsåtgärder, såsom häktning, husrannsakan och beslag, är upb rli en ägnat att äventyra en tillfredsställande rättsskipning och kan Pen tia" g tor fara ur rättssäkerhetens synpunkt. Härtill kommer att landsfldgâaiiiliå ebrizlä framför allt landsfiiskalerna tillika äro överhopade med andilla göromål av administrativ art,°vadan de icke kunna agna tillborlig uppmarsamhet åt Si"i?k1aga"g=öi°"ia1 Efiišåilåiiåå f2i"l1ši*3L"åéé iliäifåfii ii; tt samtliga å .agarna ic e aro sa - laiögste chêf. Åklagarväsendet saknar därför onsklig fasthet ochsaminanhang. I fråga om själva processen har vår underrattsprocedur det foretradefram- för de främmande ländernas procedur, sådan denna 1 allmanhet var fore de senaste nydaningarna, att skriftligheten icke blivit driven till samma ytter1- het som 1 Saeda länder. Materialet framlägges vid en .kontradiktorisk forlišndlinfl mellafi parterna inför den dömande domstolen, och denna förhandlind är bffentlig. Parternas anföranden kunna väl ha skriftlig fq}m Och ha d tbofta men i regel förekommer -dock en muntlig förhandling. Aven bevis? o förebringas vanligen inför den dömande domstolen. Domaren står gåijšiaå icke under sakens handläggning alldeles främmande för saken utan tt utöva rocessledande verksamhet. hašåukjåišlfištråalla, soni) om ordningen vore tillfredsställande, men dettaä1 långt ifrån fallet. Vi sakna föreskrifter om en sadan forberedande behandling av målen, som allmänt förekommer i den moderna utländska processen och som möjliggör, att själva huvudförhandlingen kan konåzentrerasoiich materialet därvid i god ordning framföras. I tvistemålen och- e brottma -, som anhängiggöras av enskild part, förekommer ingen annan forberedelse,- an att karanden uttager en stämning, som delgives svaranden. Denna stamning ar otta synnerligen ofullständig. Aven om den skulleonågorlunda klart upptagaka- "randens yrkanden och grunden därför, innehaller den i allt fall i regel icke något om den bevisning käranden tänker använda. Av svaranden liar- icke fore det första rättssammanträdet avgivits något yttrande. Nar forhandlingen vid rätten tager sin början, är därför vardera parten i allmanhet okunnig om den andres ståndpunkt, om de angrepps- och fö1°svarsmedel- han amnar använda. Parterna kunna därför icke inför rätta uppträda vederborligen rustade. Hafav följer nödvändigheten av uppskov. Ställningen är väsentligen dqnsainma 1 de åtal för mindre brott, som anställas av allmän åklagare. Nar fråga ar om ett något grövre brott, som skall utgöra föremål för allmän aklagares beivran, hålles däremot vanligen, innan åtal anställes, en förberedande åindersâlçninlg, vilken företages av åklagar- eller polismyndighet. Angående så an un erso - ning saknas emellertid så gott som fullständigt legala regler, vilket bland andra olägenheter medför ovisshet om undersökningsförrättarens befogenheter. "Dar- med följer ock, att undersökningen stundom ej är fullständig. Vad betraffar mål angående häktade, är det ofta icke heller möjligt att åstadkomma en fullständig förundersökning på den korta tid, inom vilken målet enligt lag skall företagas vid domstolen. I följd härav inträffar det även i nu ifrågavarande mål ofta, att det för domen erforderliga materialet icke kan frainläggas redan vid första rättegångstillfället; uppskov blir nödvändigt.drätåens låandlläggning får sådan karaktär, att den motsvarar både den förbere an e un ersö ningen och huvudförhandlingen i den moderna utländska straffprocessen. Praxis har utvecklat ett uppskovsväsen, som visat sig synnerligen menligt. Parterna eller deras sakförare ägna alltför ringa intresse åt en skyndsam behandling av målen. Och oaktat lagen ger domaren anvisning att söka förekomma onödiga uppskov, har i praxis domarens verksamhet i sådant syfte blivit ganska obetydlig. Följden därav har blivit, att rättegångarna ofta dragas
