Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/636

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


270 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. ut på tiden vida längre än erforderligt vore. Det inträffar sålunda ej sällan att svaranden å inställelsedagen icke är beredd att avgiva sitt svaromål utaii begär och "erhåller uppskov för sådant ändamål. Nästa gång begär käranden uppskov for att bemöta det svaromål, som då avgives. Så erhålla bägge på;- terna uppskov för att förebringa bevisning. Slutligen skola parternabvar för sig ha uppskov för att yttra sig angående bevisningen, för att avgiva slutpåstående o. s. -v. De uppskov, som sålunda både i tviste- och brottmål talrikt forekomma, aro ofta ratt langa. Det följer, vad landsbygden angår redan därav, att rätten icke sammanträder annat än med ganska långa mellåntider. Ein annan anledning otill uppskovens långvarighet ligger däri, att ett förnyat foretagande av ett mal svarligen kan äga rum, förrän det protokoll över förhandlingen, som, enligt vad i det följande sägs, skall uppsättas, blir färdigt. Och när slutligen förhandlingen mellan parterna är till ända och målet överlämnat till dom, fordras ytterligare ett uppskov, för att domstolen må få tid att studera handlingarna och fatta sitt beslut. Sedan kommissionen till belysning i omförmälda hänseende anfört vissa siffror, fortsätter kommissionen: Det är emellertid icke nog med att sålunda behandlingen av målen drages långt ut på tiden, det råder ock brist på reda och planmässighet i rättegångens utförande. Det inträffar ofta, att parterna icke från början noga precisera sin ståndpunkt, utan att detta skei först sedan målet långt framskridit, varvid ej sällan alldeles nya synpunkter göras gällande. Något försök att samla bevisningen förekommer i allmänhet icke, utan vid ett tillfälle framtages ett vittne. vid ett följande tillfälle ett annat, en tredje gång ett kontrakt o. s. v. På grund härav möter det stor svårighet för domaren att överskåda materialet; han kan därför icke genom sin processledande verksamhet uträtta så mycket för att bringa reda och ordning som möjligt vore, om förhandlingen vore mera koncentrerad. Ställningen försämras ytterligare, vad häradsrätterna angår, genom den förut omnämnda ständiga växlingen i domarpersonalen, som gör, att sällan samma domare handlägger ett mål i dess helhet, och att det kan hända, att den domare, som skall avgöra ett mål, icke någonsin förut tagit befattning med detsamma. En prövning omedelbart på grund av det för domstolen enligt nu angivna ordning förebragta materialet skulle vara omöjlig. I fall en domare, som har att deltaga i den slutliga prövningen av ett mål, icke varit tillstädes vid alla de föregående rättegångstillfällena, skulle han uppenbarligen icke vara i stånd att döma omedelbart på grund av det vid dessa tillfällen förebragta materialet. Med avseende å den långa tid, varunder en rättegång i allmänhet pågår, och det oordnade skick, vari materialet för domstolen förebringas, skulle han icke kunna hålla i sitt minne vad som förekommit så, att han omedelbart därpå skulle kunna grunda en dom. Det blir sålunda nödvändigt, att allt vad som förekommer upptecknas i ett protokoll, och att detta protokollblir grundvalen för den blivande domen. Denna ordning utgör det s. k. muntligtproto- kollariska systemet. I motsats häremot utmärkes den på den rena muntligheten och omedelbarheten grundade rättegångsordningen därav, att materialet i rättegången skall i muntlig form förebringas omedelbart inför den domande domstolen, och att domen skall grundas på det sålunda förebragta materialet. Oavsett de nackdelar, som det muntligtprotokollariska systemet i och för sig måste medföra och vilka processkommissionen senare skall behandla, ligger en svaghet i det sätt, varpå det hos oss 1 regel tiliainpas. Protokollet göres vanligen icke färdigt genast vid ett måls handläggning utan uppsättes någon tid därefter på grund av memorialantecknmgar, som gjortsv1d handläggningen. Dessa göras ofta icke av domaren utan av en notarle. Som