Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 277 olika bevismedel. Domstolen skall kunna självmant besluta syn eller sakkunnigs hörande eller inkalla part till förhör. Vittnesförhör skall däremot domstolen ej kunna föranstalta av eget initiativ. Dessa regler gälla de vanliga tvistemålen, där parterna äga förfoga över tvistens föremål; i andra tvistemål äro rättens befogenheter med avseende å bevisningen mera vidsträckta. Vad angår frågan om "domstolens och parternas verksamhet för utredningen av sakförhållandet inom straffprocessen har man av ålder brukat skilja mellan inkvisitorisk och ackusatorisk process. I den inkvisitoriska processen är det domstolen, som har att utreda målet; den äger självmant upptaga undersökning angående ett förövat brott och fullfölja denna för att slutligen fälla dom eller tillsvidare inställa undersökningen. Någon åklagare erfordras ej; den misstänkte har ej ställning av part med de rättigheter, som därav kunna följa, utan är ett medel för undersökningen. Den ackusatoriska rättegången åter förutsätter tillvaron av två parter, som inför domstolen föra sin talan, å ena sidan en allmän åklagare eller målsägande och å den andra den för brottet tilltalade. Dessas rättsliga ställning är reglerad. Utan åtal tager domstolen ej befattning med brottet. På parterna, och naturligen främst åklagaren eller målsäganden, ankommer att utreda saken. Domstolens uppgift är väsentligen begränsad till att döma i målet på den förebragta utredningen. I den mån åtal skola utföras .genom .allmän åklagare, mäste för hans information en förundersökning äga rum. Genom denna samlas det material, som sedan förelägges rätten. i Det nuvarande förfarandet i brottmål är, framhåller kommissionen, såtillvida ackusatoriskt, att processen i allmänhet förutsätter tillvaron av två parter, å ena sidan en åklagare eller målsägande och å -den andra den tilltalade. Men flera omständigheter, främst åklagarväsendets svaghet och, såvitt häktade angår, den korta tid, inom vilken förhandlingen inför rätta skall företagas, ha medverkat till att målen ofta komma till rätten i ett ofullständigt förberett skick och att en betydande verksamhet fordras av domaren för sanningens utforskande. Förhandlingen, särskilt i mål angående grövre brott, får karaktären av en av domaren ledd rannsakning med den tilltalade, syftande till att framkalla bekännelse. På det hela taget torde vårt rättegångsskick förete mera inkvisitoriska drag än annorstädes numera är vanligt. Det plägar ock betecknas såsom inkvisitoriskt i ackusatoriska former. Kommissionen framhåller, att då utvecklingen medfört reformer av straffprocessen i ackusatorisk riktning - en strömning, som även hos oss kunnat fornrninias - detta haft sin grund i insikten om att den inkvisitoriska processen alagger domaren uppgifter, som svårligen låta sig förenas, och tenderar till en behandling av den för brottet misstänkte, som illa svarar mot humanitetens krav. Av en och samma person kan ej förväntas, att han skall tillgodose det allmännas intresse av att förövaren av brottet blir uppdagad och
- i10I:1:a<l.°ln striaff ochbsamtidigt lämna erforderligt bistånd åt den, på
villet Erfare1S1h:fenev(i)m ritttät falllti Sflmt Sluthgeli Opartfskt döma i mågmmden - d sar, a .- en forstnamnda uppgiften garna träder i för, enar omaren, stalld infor uppgiften att utreda saken, ogärna vill
