Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/645

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Lekmäns deltagande i rättsskipningen. I sitt betänkande upptager processkommissionen till undersökning de omständigheter, som tala för eller mot lekmäns användande som domare. Kommissionen framhåller, att för vårt vidkommande denna fråga ej bör bedömas ur politiska synpunkter utan uteslutande med hänsyn till det värde lekmännens deltagande i rättsskipningen i och för sig kan ha. En fördel av sådant deltagande är - anför kommissionen - att folkets förtroende för rättsskipningen därigenom underhålles och stärkes. Folket betraktar icke rättsskipningen såsom en främmande samhällsverksamhet utan känner sin samhörighet med den. Kunskap om rätten samt vördnad för dess upprätthållande och skipande i landet sprides och slår rot bland folket. Ur dessa synpunkter har häradsnämnden varit en styrka. Mindre vikt är kommissionen benägen att tillmäta en annan, eljest hos oss ofta framhållen synpunkt, nämligen att lekmännen tillföra domstolen personoch ortskännedom. Med den fullständiga utredning, som förutsättes bliva förebragt i en efter moderna principer anordnad process, antages denna omständighet ej komma att spela någon större roll. Huvudvikten bör däremot enligt kommissionen läggas på synpunkten, huruvida ett lekmannadeltagande kan antagas bereda ökade förutsättningar för en god prövning av målen. Avgörandet av ett mål innefattar i allmänhet två moment, först en prövning av vad som skall anses bevisat i fråga om de faktiska förhållanden, som givit upphov till rättegången, och sedan en tillämpning av rättens regler på detta såsom bevisat ansedda sakförhållande. Prövningen av sakfrågan - yttrar kommissionen - är, om fri bevisprövning gäller, väsentligen beroende på vanligt gott omdöme, och här kunna lekmännen med den fond av människokännedom och livserfarenhet de representera göra goda insatser. Vid prövningen av rättsfrågan är däremot enligt kommissionens mening lekmännens medverkan ej av lika stort värde, då de sakna den kännedom om rätten och den vana vid dess tillämpning, som härtill erfordras. En viss uppgift menar kommissionen att lekmännen likväl kunna fylla vid denna sida av den dömande verksamheten. Juristdomaren har ett uppövat sinne för kontinuiteten i rättsskipningen; han beaktar särskilt vikten av att lika fall behandlas lika. Lekmannen däremot är böjd att fästa mest avseende vid de individuella omständigheterna i det föreliggande fallet. Visserligen beaktar ämbetsmannadomaren i allmänhet tillbörligen även dessa omständigheter, men hans rutin kan göra honom benägen att underskatta deras betydelse till förmån för generaliseringssynpunkten, och då kan lekmäns deltagande vara av värde. Många bestämmelser i nyare lagar överlämna ett ganska fritt spelrum åt domarens beaktande av de individuella omständigheterna. Såsom svagheter hos lekmannaelementet framhåller kommissionen en benägenhet att tillgodose individualiseringssynpunkter i större utsträckning än lagen medgiver eller med andra ord att vilja åsidosätta lagen för att nå ett