Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/646

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


280 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. resultat, som överensstämmer med lekmannens uppfattning om billighet. Särskilt i upprörda tider kan också befaras, att lekmännen ej visa samma motståndskraft mot ögonblickets stämningar som den i yrket övade ämbetsmannen. Kommissionen framhåller till sist, att värdet av lekmannadeltagandet i rättsskipningen otvivelaktigt är större i brottmålen än i tvistemålen. I de förra är bevisfrågan i allmänhet den dominerande och de rättsliga spörsmål, som möta, ej sällan sådana, att de väl ägna sig för lekmännens uppfattningsförmåga. Deras insats vid straffmätningen brukar anses värdefull. För att bevara och stärka förtroendet för rättsskipningen är det av vikt att just i de grövre brottmålen försäkra sig om lekmännens medverkan. I utlandet tagas också lekmän i bruk för brottmålsrättsskipningen i vida större utsträckning än för tvistemålen. Efter att ha erinrat om att lekmäns deltagande i rättsskipningen förekommer i tvåskilda former, antingen såsom jury eller såsom meddomare, samt utförligt behandlat de olika systemens fördelar och olägenheter, har kommissionen kommit till den slutsatsen, att den bästa formen för lekmäns medverkan är den, som återfinnes i meddomarsystemet. Från nu angivna utgångspunkter förordar kommissionen, att lekmän skola deltaga i rättsskipningen i den hos oss på landsbygden hävdvunna formen av nämnd och att, såvitt domkretsar bestående av landsbygd angår, nämnden skall deltaga i huvudsakligen samma utsträckning som nu, d. v. s. både i brottmål och tvistemål. - l fråga om städerna utgår kommissionen - som förutsätter, att staten övertager rättsskipningen i städerna - från att de mindre och ett antal av de medelstora bland dem icke längre få bilda egna domkretsar utan komma att i rättsskipningshänseende införlivas med angränsande landsbygd. I dessa städer, liksom i de städer, vilka redan lyda under häradsrätt, anser kommissionen förutsättningarna finnas för ett lekmannadeltagande i samma omfattning som på landsbygden. Nämnd skulle alltså i dessa delvis av land och delvis av stad bestående domkretsar medverka både i brottmål och tvistemål. I de större städerna åter, vilka enligt kommissionens förslag skulle bilda egna domsagor eller åtminstone egna domkretsar inom en domsaga, antager kommissionen, att förutsättningarna för ett aktivt lekmannadeltagande i rättsskipningen äro betydligt svagare. Tradition för lekmannadeltagande finnes ej här, och hos inbyggarna torde i allmänhet saknas tillräckligt intresse för rättsskipningens gång. Deltagandet i rättsskipningen skulle ofta kännas som ett offer av arbetstid utan tillräckligt utbyte. Då likväl lekmäns deltagande i viktigare brottmål även i de större städerna vore av stor betydelse för rättsskipningen, stannar kommissionen vid att föreslå, att i dessa städer lekmän i form av nämnd skola sitta i rätten vid avgörandet av brottmål, dock att Kungl. Maj:t skall äga förordna, att vissa mindre brottmål (polismål) skola behandlas utan nämnd. Såsom redan framhållits skola enligt kommissionens förslag hovrätterna, liksom nu, äga pröva målen i hela dess omfattning. Den i brottmålen meren