Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 305 men förordar rätt för part att utan särskilt angivna skäl påkalla vittnes hö-, rande inför hovrätten. I de grövre brottmålen antager hovrätten, att detta bleve det vanliga. Göta hovrätt förordar, såsom nämnts, att underrättsförfarandet tages till förebild för den muntliga förhandlingen i hovrätt. Professorn Kallenberg anser ny bevisning böra framställas omedelbart i hovrätten. Häradshövdingföreningen finner underrättens protokoll i regel böra utgöra material -för hovrättens omprövning men medger, att det möjligen beträffande grövre brottmål i vissa fall kan befinnas önskligt att ånyo förebringa den i underrätten åberopade bevisningen, dock icke tillnärmelsevis i den omfattning som följer av kommissionsförslaget. Fullföljdsrätten till högsta domstolen. Processkommissionens förslag att begränsa högsta domstolens uppgift till att avgöra, huru det faktiska -sakläge, som hovrätten funnit vara för handen, bör i rättsligt avseende bedömas, har icke vunnit understöd i utlåtandena. Man åberopar, att enligt svensk uppfattning bevisfrågans prövning i högsta instansen innefattar ett sådant värde, att dess upphävande skulle betraktas som ett allvarligt försvagande av rättsskipningen. Det befaras, att bevisfrågornas undantagande skulle komma att förläna domstolens rättsskipning en formalistisk och verklighetsfrämmande prägel. Domstolens tid skulle - erinras det - i betänklig mån komma att upptagas av spörsmål, huruvida de förhållanden, som parterna lägga till grund för sitt överklagande av hovrätternas domar, böra anses tillhöra bevisfrågan eller ej. Den med revisionsprincipen förbundna nödvändigheten av en fullständig redogörelse i hovrättens dom för saksammanhanget befaras komma att i hög grad belasta hovrätterna med arbete. Slutligen framhålles att högsta -domstolen ofta skulle nödgas återförvisa målen till hovrätten, då erforderlig grundval för ny doms meddelande ej komme att förefinnas i hovrättsdomens sakrelation. Dylika överväganden ha .föranlett hovrätterna, professorn Kallenberg, domarföreningarna och advokatsamfundet att avstyrka, att bevisfrågan undantages från fullföljdsrätten till högsta domstolen. Därvid uttalas också ofta den meningen, att lagstiftningen om summa revisibilis är ett vida lämpligare medel att begränsa domstolens arbetsbörda. Med erkännande av att högsta domstolens bevisprövning måste anses vara av jämförelsevis underordnad betydelse jämfört med domstolens insats i rättsliga spörsmål ifrågasätter emellertid Svea hovrätt ett lagstadgande av innebörd, att, när fråga är om annat än rättsgrundsats eller lagtolkning, ändring i hovrättens dom ej bör ske, med mindre domen prövas vara uppenbart oriktig. Lagrådet, som ägnar det förevarande problemet en utredande dryftning, slutar med att såsom sin mening uttala, att ganska betydande modifikationer i kommissionens förslag synas möjliga och påkallade. Det bör enligt lagrådets tanke övervägas, huruvida det är lämpligt att upp- ställa någon positiv begränsning i "fullföljdsrätten eller om det icke är bättre att blott giva ett stadgande av innebörd, att vid hovrättens prövning av bevisningen rörande de faktiska omständigheterna i målet skall i allmänhet bero Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 saml. Nr 5. 30 7
