316 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. randet, som ägt rum under 1700-talet och därefter. Det vore utan vidare tydligt, att nämndens möjlighet att göra sig gällande väsentligen berodde därav, att förhandlingen inför domstolen skedde i muntlig form och icke medelst skrifter, som måhända utan uppläsning bifogades protokollet, samt att målets behandling såvitt möjligt fullföljdes och avslutades vid ett enda rättegångstillfälle, då vad som förekommit ännu vore i friskt minne. Med nuvarande uppskovssystem inträffade understundom, att helt -andra nämndemän deltoge i målets avgörande än de, som övervarit förhandlingen. Och även om så ej vore fallet, kunde det knappast begäras, att nämnden skulle hälla i minnet alla omständigheter från den ofta årslångia, vid ett flertal tillfällen avbrutna förhandlingen. Under sådana förhållanden läge det nära till hands, att nämndens intresse för sin uppgift alltmer slappades. Departementschefen anförde vidare, att det torde ligga i sakens natur och ej kunde göras till föremål för någon berättigad invändning, att ordförandeplatsen i häradsrätten intoges av en för sin uppgift särskilt utbildad juristdomare. I själva verket saknades ej anhängare av den åsikten, att juristelementet i häradsrätteni vore alltför .svagt företrätt samt att underrätten på landet borde organiseras såsom ett kollegium av ämbetsdomare. En sådan förändring skulle enligt departementschefens mening innebära ett avsteg från en obruten tradition i fråga om våra häradsrätters sammansättning och borde redan .av denna anledning icke förordas utan synnerliga skäl. I fråga om häradsrätterna framhöll departementschefen vidare, att då ordföranden vore den enda av domstolens ledamöter, som besutte skolad juridisk insikt, det uppenbarligen vore av stor betydelse, att han härutinnan motsvarade högt ställda krav. Genom skärpta villkor för befordran på lantdomarbanan hade under senare tid ytterligare garantier skapats för att till häradshövding finge ifrågakomma endast person med beprövad juridisk insikt och skicklighet. Slutligen anmärktes, att det vid häradsrätterna tillämpade extraordinariesystemet visserligen icke numera hade samma omfattning som tidigare men att en väsentlig del av rättsskipningen dock alltjämt ombesörjdes icke av häradshövdingen utan av rättsbildade biträden. Vad angår rådhusrätterna erinrade departementschefen bland annat därom, att rådhusrätten redan i äldre tid i egenskap av magistrat utgjorde stadens egentliga styrelse och alltjämt - om ock numera i väsentligt begränsad omfattning - intoge samma ställning. Rådhusrättens ledamöter hade sålunda allt fortfarande att handlägga åtskilliga ärenden av kommunal och allmän förvialtningsnatur. I den mån vidgad erfarenhet och ökat intresse för allmänna angelägenheter på detta sätt tillfördes domstolen och dess auktoritet därigenom stärktes, syntes häremot ur rättsskipningens synpunkt intet vara att invända. Emellertid torde det stark.a statliga intresse, som vore knutet vid rättsskipningen, icke vara på ett betryggande sätt tillgodosett genom den gällande ordningen för tillsättande av rådhusrätternas ledamöter. Denna ordning hade bland annat i stor utsträckning haft till följd en helt annan befordringsgång än den som gällde för andra domarbefattningar.
