Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 317 Mot stadsdomstolarnas förmåga att fullgöra sin uppgift hade - yttrade departementschefen vidare - icke veterligen framställts någon anmärkning, som hänförde sig till organisationen såsom sådan. Frågan om enmans- eller flermansdomstolar vore enligt departementschefens förmenande icke ett principiellt utan huvudsakligen praktiskt spörsmål. I de fall, där den ena eller andra organisationsformen uppbures av en ännu livskraftig tradition, borde den icke utan synnerliga skäl övergivas. Till stöd för rådhusrättens nuvarande sammansättning av tre ledamöter borde också framhållas, att vid ett system med fri bevisprövning det måhända icke kunde anses betryggande att anförtro denna uppgift åt allenast en person. Därest en sådan organisationsform skulle väljas, torde väl följdriktigheten kräva, att jämväl i städerna vid den juridiskt utbildade domarens sida ställdes en nämnd. En sådan anordning saknade emellertid i fråga om stadsdomstolarna all hävd. Huruvida nämnd borde anlitas i vissa slag av mål, såsom de grövre brottmålen, där skälen för lekmännens deltagande i rättsskipningen gjorde sig särskilt starkt gällande, skulle senare upptagas till behandling. Departementschefen framhöll vidare, att ehuru några berättigade erinringar sålunda icke kunde riktas mot stadsdomstolarnas organisationsform, en allmän mening dock rådde därom, att rådhusrätterna i de mindre städerna icke erbjöde fullgoda garantier för en tillfredsställande rättsskipning. Svårigheter hade yppats för dessa städer att erhålla för sitt värv fullt kompetenta domare. Domstolens arbetsuppgifter vore allt för obetydliga och fåtaliga för att hos domarna kunna vidmakthålla intresse för rättsskipningen och erforderliga juridiska kunskaper. Gjorda försök att i de minsta städerna bringa den egna jurisdiktionen att upphöra hade stött på segt motstånd från städerna. Tydligt vore emellertid, att det i fall varom här vore fråga icke borde tillkomma staden att förhindra en reform av dess rättsskipning, av vilken dock jämväl andra än stadens invånare vore beroende. Att på denna punkt förelåge missförhållanden av den art, att en eljest berättigad hänsyn till en livskraftig tradition måste vika, torde stå utom tvivel. I fråga om hovrätterna framhöll departementschefen, att de genom sina ledamöters juridiska insikt samt den noggrannhet och omsorg, som utmärkt hovrätternas arbete, i hög grad bidragit att skapa en fast och säker rättstillämpning. Särskilt framträdande vore hovrätternas betydelse med hänsyn till den utbildning och juridiska skolning, som de meddelat de unga domaraspiranterna. Denna utbildning hade kommit till nytta å statsförvaltningens olika områden, i det att hovrätternas arbetskrafter i stor utsträckning tagits 1 anspråk jämväl för administrativa uppgifter och lagstiftningsuppdrag - ett förhållande som emellertid medfört den för hovrätternas egen verksamhet mindre önskvärda följden, att vikariatsystemet fått ett betydande insteg jämväl i hovrätterna. Mot hovrätterna hade riktats den anmärkningen, att deras prövning bure en i allt för hög grad formell prägel. Denna anmärkning sammanhängde med det i underrättens protokoll återgivna materialets bristfällighet samt hovrättsprocedurens skriftlighet och avsaknad av offentlighet.
