Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 319 de rättegång, att under ett niåls handläggning personerna vaiila saval- a ordförandeplatsen som, kanske ännu oftare-, bland- rattens bisittareo. Ej heller möter något ovillkorligt hinder mot att forhandlingen uppdelas på ett flertal rättegångstillfällen. Det är ju hos oss tvartoin regel. Slutligen ar det utan betydelse, om domen följer omedelbart efter förhandlingens avslutande eller därmed anstår längre eller kortare tid. För att draga ut konsekvensen till det yttersta kan det till och med sågas, att det för sakprövningen är likgiltigt när denna företages. - Vid ett skriftligt förhandlingssystem måste uppenbarligen stallas de storsta krav å protokollets fullständighet och tillförlitlighet. Protokollet måste innehålla hela det inför domstolen förebragta materialet, såvitt det är avnågon betydelse för domstolens prövning, då ju i annat fall förutsättningen for dess riktiga resultat undanryckes. Som känt är nedlägges också vid vara underrätter mycken möda å protokollens uppsättning. De konsekvenser, vartill det muntliga förhandlingssystemet leda, äro av annan och helt motsatt natur. Då grundvalen för domen här är det omedelbart iakttagna, följer, att målet från början till slut måste handläggas och avdömas av samma domare. Eljest skulle hos den domare, som skall döma i målet, föreligga en lucka, i det att hans prövning skulle komma att grunda sig på alleiiast en del av det förebragta materialet. Det är därför angeläget, att hela förhandlingen försiggår vid ett och samma tillfälle. Men denna koncentration av förhandlingen är än mera nödvändig ur en annan synpunkt. Då domarens omedelbara intryck av förhandlingen utgör grundvalen för domstolens prövning, är det oeftergivligt, att detta intryck vid prövningen ännu är friskt och levande. Därest förhandlingen uppdelas på flera tillfällen med mera betydande mellanrum, komma förhandlingens olika delar att vid den efterföljande prövningen för domaren framträda med olika styrka och sålunda den faran föreligga, att de nytillkomna intrycken undantränga eller i varje fall försvaga de i tiden mera avlägsna. Vid den muntliga förhandlingen är det därför av stor vikt, att hela materialet framlägges för domstolen i såvitt möjligt oavbruten följd. Vid den nu lämnade redogörelsen för de båda systemens natur och konsekvenser har utgångspunkten för jämförelsen varit deras betydelse för sanningsprövningen eller med andra ord för bedömandet av vad som i målet skall anses bevisat. Det torde ligga i öppen dag, att motsatsen dem emellan icke är lika framträdande i fråga om rättsprövningen. Huruvida parternas synpunkter å själva rättsfrågan förebringas i den ena eller andra formen, kan icke tilläggas samma avgörande betydelse. Vid ett muntligt förfarande faller det sig emellertid helt naturligt, att också denna del av förhandlingen, den s. k. pläderingen, sker i muntlighetens form. Departementschefen övergick härefter till frågan om de båda systemens inbördes företräde med hänsyn till rättsskipningens säkerhet och framhöll, att denna fråga innefattade jämvål den större, huruvida en mera djupgående reform av vårt rättegångsväsen vore av behovet påkallad och alltså överhuvud taget borde ifrågasättas. Han yttrade vidare i denna fråga: Mot det muntliga förfarandet plågar i främsta rummet anföras, att det talade ordetej har det skrivnas fastliet och varaktighet samt att det förflyktigas och blir utan verkan, om det ej genast upptages i medvetandet. Givet ar, att muntligheten staller mycket stora anspråk på domarens förmåga att hastigt och sakert uppfatta. Han kan ej i likhet med domaren i den skriftliga processen, som ju har materialet 1 skriftlig uppteckning tillgängligt, i lugn och ro genom läsning av protokoll eller annan skrift inhämta eller upp
