Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 321 diska vetenskapens män. Man hade insett, att en sådan reglering, som denna teori sökte genomföra, vore stridande mot sakens natur och att ett bevismedels värde vore alltför skiftande för att kunna mätas efter en på förhand uppgjord och för varje tänkbart fall fastställd beräkningsgrund. Domaren borde icke vara bunden av annat än sin egen på objektiva grunder förvärvade övertygelse, l 1734 års lag hade den legala bevisteorien icke erhållit samma logiska tillspetsning som i många samtida, främmande rättsordningar. Med utgångspunkt från de undantag, som redan lagen medgåve, hade dess system i rättstillämpningen alltmera genombrutits. Dock kvarstode alltjämt de hinder för en fri bevisprövning, som de ännu gällande vittnesjäven innefattade. Departementschefen anförde vidare, att därest bevisvärdet icke reglerades efter vissa allmängiltiga normer utan värderingen i stället överlämnades åt domarens fria bevisprövning, förelåge icke längre någon anledning att från beaktande utesluta något bevismedel på grund av den misstro, som vore förenad med detsamma. Även om vissa omständigheter såsom släktskap med part eller ekonomiskt intresse i en tvist kunde vara ägnade att i allmänhet nedsätta en persons trovärdighet, kunde dock en sådan persons utsaga i ett visst fall framträda under förhållanden, som gjorde den förtjänt av tilltro särskilt vid dess sammanställning med annat bevismaterial. Att utesluta dessa personers hörande kunde icke leda till annat än att det material, varpå domstolen hade att verkställa sin sanningsprövning, bleve ofullständigt och missvisande. De nuvarande vittnesjäven utestängde i många fall domstolen från upplysningar just av de personer, som bäst kände till saken. En fri bevisprövning innebure, att uppskattningen av bevisvärdet skedde individuellt och med hänsyn till de i varje särskilt fall föreliggande omständigheterna. Även vid en sådan uppskattning komme uppenbarligen de gamla vittnesjäven, som ju i stort sett måste anses grunda sig på erfarenhetens rön, att bibehålla en faktisk betydelse, i det att ett sådant förhållande alltid utgjorde en omständighet - låt vara icke den enda - vartill domstolen i varje särskilt fall hade att taga hänsyn vid sitt bedömande av bevisvärdet. Ett övervägande av samtliga förekommande omständigheter kunde emellertid leda till att ett vittne, som enligt nu gällande regler vore att anse som jävigt, godtoges som fullt bevis, under det att jämväl motsatsen kunde inträffa eller att ett nu ojävigt vittne frånkändes bevisvärde. Vid fri bevisprövning förelåge ej heller något skäl att i varje fall frånkänna parternas utsagor bevisvärde. Enligt den legala bevisteorien måste ett påstående för att förtjäna tilltro styrkas med det mått av bevis, som lagen kräver. Det läge i öppen dag, att en sådan grundsats minst av allt vore ägnad att inskärpa den sanningsplikt, som inför domstolen borde åvila parterna, samt att den i stället beredde jordmånen för alla slag av undanflykter, halvsannmgar och grundlösa bestridanden, något som enligt mångas mening vore en av det nuvarande rättegångsväsendets allra allvarligaste brister. Ofta kunde det sätt, på vilket en parts utsaga avgåves eller av motparten bemöttes, eller utsagans sammanhang med övriga i målet styrkta förhållanden inBihang till riksdagens prololroll 1949. I suml. Nr 5. 21
