322 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. nefatta tillräckliga skäl för domaren att känna sig övertygad om uttalandets sanning. Överhuvud taget vore det för den fria bevisteorien utmärkande, att intet bevismedel redan på förhand uteslötes som odugligt, att fullgiltigt bevis kunde åstadkommas på vad sätt som helst samt att det ankomme på domaren ensam att avgöra, vilket värde ett bevis skulle anses äga. Naturligen finge emellertid domarens övertygelse rörande vad i målet skulle anses för sant icke stanna vid hans mer eller mindre subjektiva förmodan eller en viss grad av sannolikhet. Hans uppfattning måste vara objektivt grundad; den borde jämväl för andra omdömesgilla iakttagare framstå som riktig l fråga om sambandet mellan förhandlingsform och bevisteori yttrade departemeiitschefen: Redan tidigare har jag antytt den inre samhörighet, som föreligger mellan den legala- bevisteorien, å den ena, och den skriftliga förhandlingsprincipen, å den andra sidan, ett förhållande, som också historiskt bestyrkes därav, att de i allmänhet framträtt gemensamt. Det ligger också i öppen dag, att i ett bevissystem, där det icke tillkommer domaren att bilda sig en egen uppfattning om parters eller vittnens trovärdighet, utan där bevisuppskattningen måste ske efter en allmängiltig, en gång för alla fastställd norm och utan hänsyn till det särskilda fallet, något behov av ett muntligt förfarande knappast kan anses föreligga. För en sådan prövning torde till och med den skriftliga uppteckningen erbjuda vissa fördelar, förutsatt att denna verkligen upptager alla de faktiska uppgifter, som framkommit. På grundval av denna uppteckning erbjuder det ingen svårighet att riktigt utmäta det bevisvärde, som tillkommer varje utsaga, och med ledning härav fastställa resultatet. Det är här närmast fråga om en räkneoperation, för vars noggrannhet det endast kan vara till gagn, att materialet föreligger i skrift. Helt annorlunda gestalta sig förhållandena vid ett system med fri bevisprövning. Vad som kan återgivas i ett protokoll är i allmänhet allenast ett färdigt omdöme, såsom att ett vittne visat sig ostadigt i sin utsaga eller att han avgivit densamma under inre strid, men de skiftande och ofta komplicerade intryck, vilka bibringat domstolen en sådan uppfattning, kunna endast sällan fångas i skrift. Och även om så skulle vara möjligt, komme protokollet härigenom att erhålla en omständlighet och en vidlyftighet, som i hög grad skulle försvåra dess uppsättande under själva förhandlingen och föranleda dennas uttänjande i det oändliga. Att åt en uppteckning, som verkställes först efter förhandlingens slut, tillmäta något värde i detta hänseende, låter sig uppenbarligen icke göra. För den domare, som icke sjalv övervarit förhandlingen eller, om han så varit, ej längre har densamma i friskt minne, blir protokollet i varje fall blott döda bokstäver. En- fri bevisprövning i ett skriftligt förfarande tenderar därför av omständigheternas egen makt att nedsjunka till en, visserligen ej av lag, men av vissaschema- tiska regler bunden prövning. Den fria bevisprövningen förlorar harigenom sitt egentliga innehåll. o - Mot den uppfattning, åt vilken jag nu givit uttryck, har fran1hallits, att vi i vår nuvarande, till stor del skriftliga rättegång i rättstillämpningen genomfört fri bevisprövning i betydande omfattning samt att resultatetdarav icke kan betecknas som annat än tillfredsställande. Att den omläggning av vår bevisningsrätt, som å rättstillämpningens väg- sålunda kommit till stand, utgör ett betydande framsteg, torde ingen bestrida. Emellertid ar det tydligt, att den nuvarande skriftliga förhandlingen icke erbjuder det utrymine
