Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/690

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


324 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. frigjordes och överlämnades åt domstolen till fritt övervägande framträdde det skriftliga förfarandets oförmåga att härför skapa de nödvändiga -förut- sättningarna. Huvudglunder för en rättegångsreform. F örfarandef. Departementschefen övergick härefter till spörsmålet, huru en förhandlingsordning, grundad på förhandlingens koncentration och muntlighet, skulle anordnas och inpassas i vårt nuvarande rättegångssystem. Därvid framhölls till en början, att här uppenbarligen mötte ej obetydliga svårigheter men att å andra sidan dessa svårigheter icke borde överskattas. Det finge ej förglömmas att vi - till skillnad från många främmande länder, som genomfört en muntlig, koncentrerad rättegång - ägde en inhemsk tradition att bygga på samt att det sålunda i främsta rummet gällde att vinna anknytning till denna, som i folkets allmänna uprpfattning aldrig förlorat sin livskraft. Vidare betonades, att åt principerna om rättegångens muntlighet, omedelbarhet- och koncentration icke borde tillmätas ett absolut herravälde så att varje avvikelse därifrån vore bannlyst. De förhållanden, varunder rättsskipningen hade att fullfölja sin uppgift, vore alltför skiftande för att kunna helt inordnas under några abstrakta principer. Dessa principer ställdes i särskilda fall inför verklighetens krav på hänsynstagande jämväl till andra faktorer. Det vore då principen, som måste vika, för att i det särskilda fallet ge rum för en annan ordning, som prövades lämpligare. Ty principen vore ej självändamål utan ett hjälpmedel för en god rättegång. Å andra sidan finge det förhållandet, att principen ej kunde helt genomföras, icke tagas till intäkt för att den vore oriktig och därför borde övergivas. En rättegångsordning måste alltid uppbyggas å vissa principiella grunder, men det borde tillkomma de praktiska behoven att bestämma den närmare utformningen. Den förordade förhandlingsordningen innebure - yttrade departementschefen vidare - att processmaterialet skulle framläggas för domstolen i muntlig form. Det vore alltså i regel icke tillåtet för part att till rätten ingiva skriftliga, på förhand uppsatta inlagor eller att uppläsa sådana inlagor. En dylik upplåsning berövade förhandlingen dess naturlighet och rörlighet samt försvårade för domaren uppgiften att utan onödig omgång tränga fram till sakens kärna. Särskilt för lekmännen vore en upplåsning av långa inlagor tröttsam och svår att följa med oförminskat intresse. Uppenbarligen förelåge intet hinder för parten att till stöd för minnet begagna anteckningar rörande för målet betydelsefulla sakförhållanden eller för att underlätta inblick i målet förete kartor, ritningar eller andra handlingar, ej heller att såsom bevis åberopa skriftliga dokument såsom skuldebrev, kontrakt eller redovisningsräkningar. Den uttalade farhågan, att den muntliga framställningen skulle ställa alltför stora krav å parterna och att dessa för