Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 325 sin talans utförande skulle bliva beroende av yrkesadvokater, varigenom - om ej på grund av lag så dock till följd av omständigheternas makt - advokattvång skulle komma att bliva rådande, ansåge departementschefen vara ogrundad. Den muntliga förhandlingen borde icke äga karaktären av mer eller mindre retoriskt lagda anföranden utan av ett meningsutbyte under ordförandens ledning. För den part, som utan -omsvep och undanflykter ville för domstolen framlägga sin sak, torde det icke möta någon svårighet att fullgöra denna uppgift. Något krav å framställningens formella fulländning borde ej rimligen göras gällande. Överhuvudtaget torde den ej sällan förekommande uppfattningen om det muntliga förfarandets stora krav å parterna vara i hög grad överdriven. Det funnes icke någon anledning antaga, att förhållandena härutinnan skulle gestalta sig annorlunda än i de särskilt å landsbygden ej sällsynta fall, där parterna redan nu inför domstolen själva muntligen utföra sin talan. Emellertid torde intet hinder möta att för de säkerligen sällsynta fall, då skälig hänsyn till parten krävde det, tillåta part som själv utförde sin talan att härför begagna av honom författad skrift. Departementschefen anförde vidare, att det för en koncentrerad förhandling vore av vikt, att samtliga - parter, vittnen och andra -. som skulle höras i målet, på en gång vore tillstädes för att deltaga i förhandlingen. Skyldigheten att på kallelse iakttaga inställelse inför domstolen mäste inskärpas genom därför lämpade påföljder i högre grad än nu vore fallet. Vore den kallade av laga förfall hindrad att närvara, borde det åligga honom att så skyndsamt som möjligt därom göra anmälan hos domaren. Hade vittne eller annan, vars hörande påkallats, ej kommit tillstädes, borde det ankomma på domstolen att efter omständigheterna avgöra, huruvida förhandlingen borde inställas eller, om det funnes lämpligare, förhandling ändå äga rum. I senare fallet borde förhandlingen för den eller de uteblivnas hörande fortsättas inom kortast möjliga tid och då uppenbarligen inför samma domare, som deltagit i den tidigare förhandlingen. En koncentration av förhandlingen krävde emellertid - yttrade departementschefen vidare - jämväl andra åtgärder. Till förberedande av rättsförhandlingen hade parterna, var å sin sida, att sörja för att utredning och bevisning erhölle nödig fullständighet. Den ena partens åtgöranden härutinnan vore i hög grad beroende av den andres. Ett påstående kunde av motparten lämnas obestritt. För sådant fall erfordrades i allmänhet icke någon bevisning från den part, som framställt det. Men även då motparten med visshet kunde antagas bestrida påståendet, kunde läget vara i hög grad oklart. For vardera parten inställde sig här den frågan, vilken bevisning den andra parten ämnade åberopa. Svaret härå vore uppenbarligen av stor betydelse för omfattningen och beskaffenheten av den utredning han själv ansåge sig böra förebringa. Därest parterna skulle skrida till förhandling inför domstolen utan någon föregående kännedom om varandras inställning till tvistefrågan, skulle denna deras bristande kännedom leda till antingen
