Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 335. verkan mellan polispersonalen och den åtalsbeslutande myndigheten, som ur utredningssynpunkt måste anses i hög grad önskvärd. Å andra sidan har mot densamma äberopats, att anordningen med åklagare eller polismyndighet som undersökningsledare kan innebära en viss fara för den misstänktes rättssäkerhet. Ur denna synpunkt har i stället förordats ett system, enligt vilket förundersökningen, sedan det egentliga spaningsarbetet vore avslutat och misstankarna riktats mot en bestämd person, skulle stå under ledning av en särskild förhörsdomare. Det torde icke kunna bestridas, att den nu tillämpade ordningen är behäftad med allvarliga brister, såsom att förhörsledaren ofta saknar erforderlig kompetens, att förhören i allt för hög grad ledas efter inkvisitoriska grundsatser, att den misstänkte saknar rätt att anlita försvarare samt att någon utväg att omedelbart påkalla rättelse i fall, då förhörsledaren överskrider sin befogenhet, icke står den misstänkte till buds. Det torde dock icke ligga utom räckhåll att jämväl med bibehållande i huvudsak av den nuvarande ordningen i dessa hänseenden åvägabringa mera betryggande förhållanden. Sålunda tordedet vara allmänt erkänt, att redan med hänsyn till åklagarens uppgift i fråga om anställande och utförande av åtal hans kompetens behöver stärkas. Särskilt i fråga om de grövre brottmålen torde å åklagaren böra uppställas krav å en juridisk utbildning, som ej i allt för hög grad skiljer sig från domarens. Vad angår den misstänktes ställning bör rätt tillerkännas honom att redan å detta skede anlita försvarare. Förbud bör meddelas mot olämpliga, inkvisitoriskt lagda förhörsmetoder och överhuvudtaget mot en behandling, som utsätter den misstänkte för en alltför stark psykisk eller fysisk påfrestning. Slutligen bör det stå honom öppet att i fall, då förhörsledaren överskrider sin befogenhet, påkalla omedelbar rättelse hos domaren. Med nu antydda garantier torde ur synpunkten av den misstänktes rättssäkerhet alla skäliga anspråk vara tillgodosedda. Härtill kommer med den nuvarande ordningen den fördelen, att åklagaren sättes i tillfälle att redan på ett tidigt skede följa utredningen, pröva dess värde och draga försorg om erforderliga kompletteringar - uppgifter, som på det närmaste höra samman med åtalet och dess utförande. Anordningen med förhörsdomare kan ej undgå att ur organisatorisk synpunkt träffas av den anmärkningen att väsentligen samma eller närliggande uppgifter komma att uppdelas å, två särskilda tjänstemannakategorier. Dessutom föreligger alltid den faran att förhörsdomarens befattning med undersökningen blir av mera formell, beskaffenhet samt att den verkliga ledningen till skada för utredningens opartiskhet kommer att glida över å polismyndigheten och sålunda handhavas av personer, som i allmänhet äga mindre juridisk kompetens än åklagaren Jag har alltså ansett, att tillräckliga skäl icke föreligga för att i princip från å den nu gällande ordningen även om såsom redan berörts vissa förändrin få i deiësaçima äro påkallade. gg n råga, som i brottmål är av 1 ° ° . ° förhaadliagaaa karaktär, är dan,St1i1rlf:iddae]â: Oiaiiåiizlii liâripa håwålm förberedande undersökningen, må läggas till grund för huvudcfi ivldl. en en. Svaret torde icke kunna bliva anhat än att så ei må ske Dolt al:l lggunderrätter nu i allmänhet tillämpade förfarandet att förhandl e V1 lvåra med en upplåsning av förhörsprotokoll varefter den tilltalad ltplifæ m e es han vitsordar protokollets riktighet, synes innebär-1" sådana "Fd l fljidgaë Om heten i rättsskipningen, att det snarast bör avskaffas Dva fi? bor SakerUfldefßölmingens egentliga uppgift är, såsom förut framhållit? ti" "ied?1?de garen i tillfälle att att taga ståndpunkt till frågan huruvida , lé"l Sfa afa laför åtal, ävensom att vid huvudförhandlingen förebringa den i)eå:risri)ilnegmsiöi1: star till buds, daremot 1 intet fall att i och för sig utgöra ett be-,fismede|- som
