Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/700

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


334 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. föranleder ur skälighets- och billighetssynpunkt, att den tilltalade icke mot sin vilja göres till bevismedel mot sig själv. På denna punkt föreligger en bestämd avvikelse från den äldre inkvisitoriska processen, i vilken den tilltalade icke betraktades som part i egentlig mening utan mera som ett medel för domaren att vinna utredning i målet. Den likställighet mellan åklagare och tilltalad ur partssynpunkt som jag nu antytt, kräver för att icke för den tilltalade bliva allenast ett tomt sken att han åtminstone i svårare fall utrustas med en rättskunnig försvarare. Den tilltalades rätt att anlita försvarare, som är en av hans viktigaste partsrättigheter, bör uttryckligen fastslås i lagen. Men i rättsordningens eget intresse är det uppenbarligen angeläget, att den tilltalade för det fall, att han på grund av svag ekonomi eller av annan orsak icke själv kan anskaffa försvarare, genom statens försorg erhåller nödigt biträde. Denna grundsats har på senare tid vunnit erkännande jämväl i vår lagstiftning. Sålunda är enligt gällande lag häktad, som äskar hjälp vid sin talans förberedande och utförande och säger sig ej själv kunna anskaffa biträde, berättigad att erhålla av länsstyrelsen eller domstolen förordnat biträde; i vissa fall kan domstolen av eget initiativ förordna biträde. Det torde icke vara föremål för tvekan, att den väg, på vilken lagstiftningen sålunda slagit in, är den, som säkrast leder till målet, straffrättsskipningens säkerhet, och att denna väg bör följas i en ny rättegångsordning. Vad som här närmast kommer i fråga är ett stärkande av de institutioner, som handha åtalet å ena sidan och försvaret å den andra. " En allvarlig brist i vår nuvarande rättegångsordning vore - anförde departementschefen - att förundersökningen i brottmål icke gjorts till föremål för reglering i lag. Detta förhållande sammanhängde därmed att vid tillkomsten av 1734 års lag lagstiftningen ännu stod kvar på inkvisitionsprincipens ståndpunkt och i överensstämmelse med denna ansåg domstolens uppgift omfatta målets utredning i dess helhet och sålunda jämväl den förberedande undersökningen. Med den övergång till ackusatorisk förhandling, som efter hand ägt rum, hade behovet av en förberedande, från domstolsförhandlingen skild undersökning gjort sig allt starkare gällande. En sådan hade också utbildat sig vid sidan av lagen. Bestämmelser härom hade vid skilda tidpunkter influtit i instruktioner för åklagar- och polisväsendet. Dessa bestämmelser avsåge dock huvudsakligen frågan om de myndigheter, som hade att verkställa undersökningen, mindre själva förfarandet vid undersökningen. Det vore tydligt, att en allmän reglering av detta ämne icke kunde undvaras i en ny rättegångsordning. Departementschefen anförde ytterligare: Förundersökningens uppgift är att bereda åklagaren tillfälle att avgöra, huruvida åtal bör ske, samt att sätta honom i stånd att väl utföra sin talan. För vinnande av en koncentrerad huvudförhandling är det avo stor vikt, att förundersökningen blir så fullständig som möjligt och att salunda forhor hålles med alla, som ha sig något bekant i saken. Själva bevisuppotagandet bor emellertid vara förbehållet domstolen. De skäl, som för tvistenialens del anförts mot ett undanskjutande av domstolsförhandlingen till forman for förberedelsen, göra sig uppenbarligen gällande med annu större styrka i fråga om brottmålen. Det undersökningsförfarande, som for narvarande tillämpas såväl å landsbygden som i flertalet stader, har kannetecknats som ett av åklagaren i egenskap av polismyndlghet lett forfarande. Till stöd för denna anordnings bibehållande har framhållits den intima sam