Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/703

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 337 första instans för de obetydligare målen, de s. k. bagatellmålen. En annan jämkning i instansordningen, som haft förespråkare, vore att vissa viktigare mål där kraven ä domstolens högre kompetens och rättsskipningens snabbhet ,vore särskilt framträdande, borde med förbigående av underrätten kunna anhängiggöras i överrätten såsom första instans. Mot dessa förslag torde - yttrade departementschefen - i främsta rummet böra riktas den anmärkningen, att de icke stode i god överensstämmelse med den helt visst djupt rotade åskådning, som för närvarande uppbure vår domstolsorganisation. En anordning, sådan som den nu antydda, hade i varje fall skenet emot sig att innebära ett missgynnande av parten, allenast därför att hans sak vore ringa - för honom kunde den dock vara nog så betydelsefull - och framstode därför lätt som ett avsteg från grundsatsen om allas likhet inför lagen. Tvingande praktiska skäl kunde nödvändiggöra vissa avvikelser från den i allmänhet gällande instansordningen, såsom också tidigare ägt rum i fråga om begränsning av fullföljdsrätten till högsta domstolen. Denna avvikelse borde dock icke kunna tagas till intäkt för den långt mera genomgripande åtgärden att jämväl i fråga om den första instansen genomföra en klassificering av målen. Vad särskilt anginge hovrätten såsom första instans för vissa grupper av viktigare mål kunde väl till stöd för en dylik ståndpunkt otvivelaktigt åberopas beaktansvärda skäl. Dessa skäl gjorde sig starkast gällande beträffande de framkomna förslagen om inrättande vid hovrätterna eller vissa av dem av särskilda avdelningar för handels- och sjörättsmål med sakkunniga bisittare. Uppenbarligen borde dock på denna punkt den största varsamhet iakttagas. Undandragande av vissa viktigare mål från de allmänna underrätterna vore i hög grad ägnat att minska dessa domstolars kompetens och rubba den starka och auktoritativa ställning, som våra underrätter för närvarande intoge och vilken otvivelaktigt utgjorde en av vårt domstolsväsens värdefullaste tillgångar. Departementschefen anförde vidare, att någon meningsskiljaktighet knappast torde råda därom, att tillfälle alltjämt borde stå öppet att draga underrättens avgöranden under mellaninstansens, hovrättens, prövning. Vad angår de grunder, som borde vinna tillämpning i fråga om fullföljdsrätten till högsta domstolen, erinrade departementschefen om det framställda förslaget att begränsa högsta domstolens prövning till rättsfrågor och frågor om målens formella behandling samt anförde: Enligt min mening är frågan om begränsning i rätten att fullfölja talan i första hand beroende av den uppgift, som anses i instansordningen böra tillkomma högsta domstolen. För den, som ser denna uppgift uteslutande eller huvudsakligen i att främja en enhetlig rättstillämpning, mindre i att vaka över att de avgöranden, som i varje särskilt fall träffas, motsvara det materiellt riktiga, ligger det nära till hands att giva sitt förord för det nu antydda förslaget. Det torde emellertid på goda grunder kunna ifrågasättas huruvida icke en så stark begränsning av högsta domstolens prövningsrätf är för den allmänna uppfattningen ganska främmande och om den icke i särskilda fall kan leda till resultat, som te sig för rättskänslan stötande. Säkert är att en dylik begränsning skulle medföra talrika tvistefrågor, huruvida rätt till fullföljd vore för handen. Korrektivet mot den fara, som ligger Bihang till riksdagens protokoll 1942. I saml. Nr 5. 29