Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/704

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


338 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. däri, att överrätten är hänvisad till det i underrättens protokoll återgivna bevismaterialet och sålunda icke är i tillfälle till en på omedelbar iakttagelse grundad bevisprövning, torde vara att söka i den varsamhet, som överrätten alltid har att ålägga sig i fråga -om en rubbning av den bevisvärdering. vartill underrätten kommit. Äga de nu framhållna synpunkterna i allmänhet sitt berättigande i fråga om bevisupptagning i överrätt, måste uppenbarligen särskild betydelse tilläggas dem i fråga om bevisningen i högsta domstolen. Goda skäl synas mig därför tala för att, såsom föreslagits, i rättegångslagen upptages en uttrycklig bestämmelse, att vid hovrättens bevisprövning skall 1- allmänhet bero, om ej synnerliga skäl föreligga för avvikelse. Förefintllgheten av ett dylikt stadgande skulle helt visst bidraga till att parterna avhölle sig från att i oträngt mål fullfölja bevisningsfrågor till högsta instansen. Emellertid torde jämväl andra anordningar vara av nöden för att hindra en alltför stark tillströmning avmål till högsta domstolen. Erfarenheten har visat, att de lagstiftningsåtgärder, som i detta syfte vidtogos år 1915, icke äro tillfyllest. Ytterligare anordningar äro redan nu påkallade, och behovet därav torde bliva än starkare efter införande av muntlig partsförhandling i högsta domstolen. De invecklade och ömtåliga spörsmål, som sammanhänga härmed, böra vid det fortsatta lagstiftningsarbetet göras till föremål för ingående utredning. Härvid torde särskilt böra undersökas, huruvida en begränsning i tillströmningen kan ernås genom uteslutande från fullföljd av vissa grupper av mål. Beträffande förfarandet i överrätt framhöll departementschefen, att en av de anmärkningar och tillika den mest vägande, som framställts mot den nuvarande överrättsproceduren, avsåge domstolens isolering från den rättssökande allmänheten. Denna isolering vore en följd av den vid överrätterna tillämpade skriftliga förhandlingsmetoden. De skäl, som tidigare anförts till förmån för rättegångens offentlighet och muntlighet i allmänhet, ägde sin fulla styrka jämväl i fråga om överrätterna. Departementschefen ville som allmän princip fastställa, att rättegången i överrätterna, liksom i underrätterna, borde vara offentlig och muntlig. En konsekvens av rättegångens muntlighet vore, att parterna eller deras ombud hade att inställa sig inför domstolen och där ingå i muntlig förhandling. De regler, som tidigare utvecklats angående det muntliga förfarandet i allmänhet, ägde uppenbarligen tillämpning jämväl i fråga om överrätterna. Också i fråga om överrättsförfarandet vore av stor vikt att förhandlingen koncentrerades till ett enda rättegångstillfälle. För detta ändamål borde före huvudförhandlingen äga rum en förberedelse, vilken för att ej ådraga parterna onödiga kostnader borde kunna ske genom utbyte av skrifter. Vad anginge förhandlingens omedelbarhet innebure denna jämväl för överrättens del att domstolen hade att grunda sin dom å vad som förekomme vid den muntliga förhandlingen. Denna regel, konsekvent tillämpad, ledde till att parter och vittnen skulle avltöras ånyo och att sålunda hela förfarandet måste upprepas, uppenbarligen dock med den begränsning, som kunde följa därav, att partens änd- ringssökande avsåge ej målet i dess helhet utan allenast en viss del av målet eller en särskild fråga. Departementschefen ansåg emellertid, att vissa ganska betydelsefulla un