344 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. och allt framgent bör äga. Jag kan icke heller se någon fara för rättsskipmngens säkerhet däri, att i samband med en rättegångsreform nämndens ökade inflytande lagfästes. Genom förhandlingens muntlighet och koncentration skapas större förutsättningar för nämnden att följa förhandlingarna och erhålla ett säkrare utgångsläge för ett riktigt omdöme. Detta gäller ej minst bevisprövningen, vid vilken nämndens medverkan är särskilt betydelsefull. Hur nämndens inflytande skall i lag utmätas, kan uppenbarligen bliva föremål för delade meningar. För min del anser jag övervägande skäl tala för den av andra kammaren tidigare intagna ståndpunkten. Denna skulle, med ett fastställande av det domföra antalet nämndemän till åtta, innebära, att nämndens röst skulle gälla mot domarens i fall, då en majoritet av sex nämndemän förefunnes. I detta sammanhang må framhållas vikten av att olika folkgrupper bliva företrädda inom nämnden, så att dennas folkliga anknytning blir så allsidig som möjligt. Efter att härefter ha berört den gällande ordningen med avseende å arbetsfördelningen mellan häradshövdingen och hans rättsbildade biträden framhöll departementschefen, att den brukliga arbetsfördelningen lämnade rum för åtskilliga anmärkningar. Sålunda kunde det icke anses tillfredsställande, att rättsskipningen vid häradsrätterna i den utsträckning, som alltjämt ägde rum, anförtroddes åt yngre, jämförelsevis oerfarna krafter. Detta missförhållande skulle bliva än mer framträdande med de krav, som en muntlig, koncentrerad förhandling ställde å domstolens ordförande. För att syftet med en sådan förhandling icke skulle gå till spillo, fordrades hos ordföranden stor omsorg och vana som ledare av förhandlingen. Bevisupptagningen och bevisprövningen förutsatte hos domstolens ordförande stor livserfarenhet och mognad i omdömet. För att den fria bevisprövningen skulle .bliva det verksamma medel till sanningens utforskande, som därmed åsyftades, vore det en oeftergivlig fordran att den komme att handhavas av domare, som vore fullt vuxna denna sin uppgift. Dessa synpunkter gjorde sig med samma styrka gällande i alla mål, där bevisningen vore av någon större betydelse. Att på denna punkt inrymma någon undantagsställning åt de med hänsyn till tvisteföremålets värde eller ur andra synpunkter mindre viktiga målen och mera allmänt överlämna dessa måls handläggning åt domare med mindre erfarenhet och kvalifikationer i övrigt förefölle ur rättssäkerhetens synpunkt föga tilltalande. De mindre målen kunde i allmänhet icke bära de kostnader, som föranleddes av en förnyad omedelbar bevisupptagning i hovrätten. Den missgynnade ställning, som dessa mindre mål på grund av sakens egen natur måste antagas komma att intaga i fullföljdshänseende, skulle än mer skärpas, om de redan i underrätterna skulle inordnas i särklass. Enligt departementschefens mening talade alltså starka skäl för att organisation och arbetsfördelning ej så anordnades, att dessa mål som regel undandroges frånhä- radshövdingens handläggning. Vad sålunda yttrats borde uppenbarligen icke anses utgöra hinder för att vissa enklare mål, för vilkas avgörande icke tarvades någon vidlyftigare handläggning eller utredning, Sås0I11 Viss21 kliilvlilfll och mindre brottmål, kunde överlämnas till yngre domare. - Därest sålunda - yttrade departementschefen vidare - handläggningen av
