Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/711

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 345 rättegångsmålen borde i så stor utsträckning som möjligt förbehållas den ordinarie domaren, måste å andra sidan denne helt frigöras från bestyr, som för den egentliga rättsvården vore av mera underordnad betydelse. Handhavandet av expeditionsgöromålen borde överflyttas å en vid domstolen anställd sekreterare, som under eget ansvar hade att förestå det egentliga kansliarbetet. Åt denne borde ock i den omfattning, som betingades av arbetsbördan i domsagan, anförtros handhavandet av inskrivningsärenden. För kontinuiteten i arbetet vore det uppenbarligen av vikt, att sekreteraren erhölle en mera stadigvarande anställning. Han borde tillika äga sådan utbildning, att han vid häradshövdingens semesterledighet eller vid annat mera kortvarigt förfall för häradshövdingen kunde inträda som dennes vikarie-, Det ytterligare behov av juridiskt biträde, som kunde föreligga inom domsagan, syntes som nu kunna tillgodoses genom notarier med mera tillfällig anställning. Å Departementschefen anförde vidare, att en organisation sådan som den ifrågasatta med all sannolikhet torde låta sig väl förena med den nuvarande domsagoindelningen. Det förelåge icke någon anledning till antagande, att häradshövdingen - särskilt sedan föreslagen förenkling av inskrivningsförfarandet blivit genomförd - skulle komma att ställas inför en alltför betungande arbetsbörda. Med hänsyn till domsagornas i hög grad växlande storlek komme uppenbarligen jämkningar att visa sig nödvändiga. I fråga om de mindre domsagorna talade starka skäl för ett fortskridande på den redan inslagna vägen med en successiv omreglering av deras domkretsar. För vissa av de större domsagorna torde, såsom för närvarande vore fallet, särskilda anordningar böra vidtagas för arbetskrafternas förstärkande. Däremot borde enligt departementschefens mening någon mera allmän omreglering av domsagorna icke förknippas med rättegångsreformens genomförande. Med denna ståndpunkt ställdes frågan om den med hänsyn till reformen lämpligaste domsagoindelningen på framtiden, och den slutliga lösningen gjordes beroende av den erfarenhet, som vunnes angående reformens verkningar. I fråga om tingsordningen för häradsrätterna framhöll departementschefen, att gällande förhållanden, med relativt fåtaliga sammanträden om året och stor anhopning av mål på varje sammanträde, utgjorde ett av de allvarligaste hindren för en tillfredsställande utredning av målen. Att leda förhandlingarna bleve för ordföranden utomordentligt tröttande och hans uppmärksamhet slappades. För att de å uppropslistan upptagna målen skulle medhinnas bedreves handläggningen ofta med större skyndsamhet än som vore förenlig med en grundlig utredning. Den långa väntan vid tingen vore till stort hinder för vittnen och parter; därav föranleddes parternas huvudombud att i sitt ställe skicka ersättare, som endast ofullständigt behärskade målen. Dessa olägenheter vore så i ögonen fallande, att någon tvekan ej gärna kunde råda om nödvändigheten av en förändring. Departementschefen förutsatte därför, att de bestämmelser, som den blivande lagen komme att upptaga i detta ämne, skulle avse tätare tingssammanträden med ett mindre antal mål på varje sammanträde. Tingsordningen borde uppenbarligen lämpas efter