Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/715

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 349 beträffande häradsnämnden, torde vara nog att framhålla den ökade garanti för rättssäkerheten, som måste anses följa, därav, att det lagfarna elementet är starkare företrätt i rådhusrätten. Måhända bör härtill i fråga om brottmål fogas det förbehållet, att om den mening, som omfattas av samtliga fackdomare, är mildare, denna mening alltid skall bliva gällande. Skulle däremot skiljaktighet föreligga mellan de lagfarna ledamöterna, kommer omröstningsfrågan i ett annat läge. Den mening, som omfattas av majoriteten bland ämbetsdomarna, framträder ej längre med samma auktoritet, och det förefaller som om tillräckliga skäl icke föreligga att i ett sådant fall frånkänna det för häradsrätt föreslagna flertalet av sex nämndemän betydelse för utgången. Därest detta flertal ansluter sig till den bland fackdomarna skiljaktiges mening, bör denna alltså bliva utslagsgivande. Vad angår hovrätterna erinrade departementschefen om att redan under nuvarande rättegångsordning förslag väckts om uppdelning av de båda större hovrätterna i syfte att sätta hovrätternas ledamöter i stånd att inhämta närmare kännedom om de förhållanden, varunder rättsskipningen i landets olika delar verkade, och på detta sätt skapa ökad förståelse för de särskilda synpunkter, som härvid äro av betydelse, samtidigt som genom hovrätternas större tillgänglighet allmänhetens intresse för deras rättsskipning skulle stärkas. Om dessa skäl - yttrade departementschefen - jämväl under nuvarande, rent skriftliga rättegångssätt måste tillmätas betydelse, framstode det vid ett system med muntlig förhandling, där parterna i regel hade att själva eller genom ombud komma tillstädes, som så mycket angelägnare, att anstalter vidtoges för att denna skyldighet ej skulle bliva alltför betungande. Upptagande av bevisning komme också särskilt i grövre brottmål att äga rum inför hovrätten. Med hänsyn såväl till den enskildes som det allmännas kostnader vore det därför av stor vikt, att hovrätterna i högre grad än nu vore fallet erhölle en lokal förläggning. Hur långt denna tanke lämpligen borde fullföljas, vore uppenbarligen beroende jämväl av vissa andra förhållanden. Det låge i sakens natur, att varje hovrätt måste omfatta ett mera betydande antal underrättsdomkretsar. Hovrättens arbetsuppgifter skulle eljest icke bliva av tillräckligt allsidig och intresseväckande beskaffenhet. Ej heller borde hovrättens domarbestånd bliva alltför fåtaligt utan lämna tillfälle till utbyte av åsikter och synpunkter i föreliggande frågor mellan ett större antal ledamöter. Med en. alltför snäv krets av domare, som sattes att en längre tid samarbeta under tämligen ensartade förhållanden, förelåge alltid faran av en viss ensidighet och begränsning. Från dessa utgångspunkter borde antalet hovrätter icke överstiga sju eller sättas lägre än fem. Departementschefen utgick härvid från att ur Svea hovrätt borde utbrytas åtminstone en norrländsk hovrätt samt att en västsvensk hovrätt inrättades i Göteborg. Den ytterligare uppdelning, som kunde ifrågakomma. borde uppenbarligen i främsta rummet avse de norrländska länen. Departementschefen anförde vidare: Saim:d ettto miinšlre antal hovrätter och jämförelsevis stora" hovrättsdomkret- DDS «-1-1- Ngan om andra anstalter for att minska olagenheten av hovrattens avlagsenhet. I detta syfte har förslag framställts om anordnande av