Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/714

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


348 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. ständigheter ägde förutsättningar att uppbära en egen rättsskipning av tillräcklig styrka, under det att övriga städer, i likhet med många, till en del ganska betydande städer och samhällen, som redan nu icke ägde egen domstol, finge genom statens försorg sin rättsskipning ombesörjd på enahanda sätt som i fråga om landsbygden. I fråga om rådhusrätternas sammansättning anförde departementschefen, att därest rättsskipningen i de större och medelstora städerna bibehölles såsom en stadens angelägenhet, någon anledning icke förelåge att rubba den nuvarande sammansättningen av rådhusrätterna i dessa städer. Under denna förutsättning borde rådhusrätten således alltjämt bestå av tre ledamöter. Den form för lekmannadeltagande, som rådmansinstitutionen tidigare inneburit, hade i de ifrågavarande städerna alltmer kommit ur bruk och saknade för dessa städer all betydelse. Samtliga ledamöter borde därför, såsom nu i allmänhet vore fallet, vara lagfarna. Detta uteslöte emellertid icke, att lekmän, om ock på annat sätt, borde i vissa fall medverka jämväl i rådhusrätterna. Härom yttrade departementschefen: De fördelar, som ur rättsskipningens synpunkt äro förenade med lekmäns deltagande, äro i hög grad beroende av det intresse, varmed ett sådant deltagande omfattas, och styrkan av den tradition, som uppbär detsamma. I fall, där dessa förutsättningar saknas, kan det befaras, att svårigheter skulle möta att erhålla för uppdraget lämpliga personer, som tillika vore villiga att åtaga sig detsamma. Skulle lekmän medverka i alla vid rådhusrätten förekommande mål, komme ett sådant deltagande att särskilt i de större städerna för den enskilde bliva i hög grad betungande. Å andra sidan skulle lekmannadomaren, därest till förebyggande av denna olägenhet tjänstgöringen fördelades å ett större antal personer och en var sålunda komme att deltaga allenast vid ett fåtal sammanträden, helt visst känna sig främmande inför de mångskiftande spörsmål, som förekomma vid en stadsdomstol. -De nu antydda synpunkterna synas leda till, att lekmännens deltagande tillsvidare endast bör omfatta en sådan mera enhetlig grupp av mål, som är ägnad att i högre grad tilldraga sig allmänhetens intresse och där deras medverkan jämväl ur rättsskipningens synpunkt är särskilt önskvärd, nämligen de grovre brottmålen. De skäl, som jag tidigare framhållit i fråga om rättsskipningens folkliga anknytning, äga beträffande dessa mål sin fulla tillämpning. Rättsskipningen i de grövre brottmålen rör medborgarens mest oförytterliga rättigheter. I intet fall är det mera angeläget, att allmänheten genom sina målsmän tar del i dömandets ansvar och så erhåller förtroende till det satt, varpå domstolen fullgör denna sin maktpåliggande och ömtåliga uppgift. Ett spörsmål, som här inställer sig, är det om sättetförlekinanonaelemeii- tets införlivande med domstolen. En utväg är att följa forebilden fran haradsrätterna och alltså låta rådhusrätten bestå av en lagfaren ledamot som ordförande med en nämnd av åtta personer, varvid Jämval for omröstning -t1ll dom skulle gälla samma regler som för häradsrätten. Mot en sadan lösning kan emellertid med fog anföras, att den skulle innebära ett av omständigheterna icke påkallat försvagande av det lagfarna elementet 1 domstolen. Ett beaktande av denna synpunkt leder till att Jämval vid liandlaggning av nu ifrågavarande mål rådhusrätten bör utgöras av tre lagfarnaledam0t6I Jamie nämnd. För sådant fall synes beträffande omröstningen bora galla, att allenast enhällig nämnd må fälla utslaget gentemoot de lagfarna domarnasenhälliga votum. Till stöd för denna avvikelse fran de regler, som forordats