Kungl. Majis nroßvsififm HP 5- 351 med vissa jämkningar skulle lända till efterföljd. Det domföra antalet hörde alltså sättas till åtta. Beträffande hovrättsnämndens ställning och omröstning till dom borde i huvudsak de regler, som föreslagits i fråga om rådhusrätterna, äga tillämpning. Någon mera ingripande förändring i högsta domstolens sanimaiisättning ansåg departementschefen icke föranledas av rättegångsreformen, under forutsättning att sådana anstalter träffades i fråga om målens fullföljd till högsta domstolen, att icke därav påkallades en bland annat ur rekryteringssynpunkt icke önskvärd utökning av antalet ledamöter i högsta domstolen. Vad daremot anginge målens föredragning inför högsta domstolen, som nu ombesörjdes av revisionssekreterare, komme - yttrade departementschefen - denna att i stor utsträckning ersättas av den muntliga partsförhandlingen. Med hänsyn härtill blevelett bibehållande av nedre justitierevisionen med dess nuvarande uppgifter icke längre erforderligt. Uppenbarligen förelåge jämväl efter rättegångsreformens genomförande behov av ett högsta domstolens kansli liksom ock av juridiskt utbildad personal för biträde vid målens handläggning samt föredragning av vissa mål och ärenden ävensom för notariegöromål. Departementschefen ansåg sig dock icke i detta sammanhang böra ingå på de rent organisatoriska spörsmål, som härutinnan mötte. Såsom brister i åklagarväsendet framhöll departementschefen åklagarnas otillräckliga utbildning och den organisatoriska svaghet, som låge däri, att särskilt i fråga om landsbygdens åklagare med åklagaruppgiften i betydande omfattning sammankopplats andra, för densamma främmande göromål. Departementschefen anförde vidare: Att för genomförande av ett muntligt, koncentrerat förfarande i brottmål ett stärkande av åklagarinstitutionen är nödvändigt, torde icke kunna bestridas. Ett dylikt förfarande ställer helt andra anspråk på åklagaren än det nu rådande. Vad som -brister i utredningens fullständighet kan nu i någon mån botas genom de tillfällen till uppskov, som stå åklagaren till buds. Domarens råd och anvisningar kunna ock ersätta en ur rättslig synpunkt otillfredsställande utveckling av åtalet. Ett sådant tillvägagångssätt måste dock betecknas som principiellt oriktigt. Det ger förfarandet en inkvisitorisk prägel, som kan menligt inverka på domarens ställning eller i allt fall hos den tilltalade och andra rubba tilltron till domarens opartiskhet. Med åtalsmyndighetens svaghet är förenad en annan måhända ännu allvarsammare fara. Straffrättsskipningen förfelar lätt sitt syfte, ett säkert och verksamt beivrande av brottsligheten. De för samhället skadliga verkningarna härav äro så påtagliga, att de icke behöva närmare utvecklas. De förslag, som framställts t1ll en reform av åklagarväsendet, utgå i allmänhet från att åklagaruppgifterna bora fördelas å olika tjänstemannakategorier allt efter de åtalade brottens svårhetsgrad, så att i fråga om lindrigare brott åtalsbefogenheten i stort sett somonu skulle tillkomma stads- och landsfiskalerna. under det att för de medelsvara och grövre brotten denna befogenhet skulle tilldelas en väsentligt mera okvalificerad kår av åklagare med fullgod juridisk utbildning, de s. k. statsaklagarna. sådan anordning överensstämmer i viss mån med de synpunkter, som tidigare gjort sig gällande i fråga om organisationen av nklagarväsendet å landsbygden.
