Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/718

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


352 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. Vid en reform av åklagarväsendet gäller det uppenbarligen i första hand att taga ståndpunkt till det nu antydda spörsmålet om göromålens fördelning på skilda slag av befattningshavare. Till stöd för en dylik uppdelning har framhållits, att de medelsvåra och grövre brottmålen med hänsyn till förundersökningen och åtalets utförande ställa särskilt stora anspråk å åklagarens juridiska insikter, hans omdöme och erfarenhet samt att utredningen av dessa mål i allmänhet vore av invecklad beskaffenhet. Häremot har visserligen invänts, att samma förhållanden ej sällan förelåge i mål, som rörde sig om förseelser eller mindre brott. Även med erkännande av det i viss mån berättigade i denna anmärkning är det dock uppenbart, att de intressen, varom särskilt i de grövre brottmålen är fråga, äro av den vikt ur såväl den enskildes som samhällets synpunkt, att kravet å åklagarens högre kompetens här gör siggällande med en helt annan styrka. Helt visst skulle det vara önskvärt om samma kompetensvillkor kunde uppställas för samtliga åklagarbefattningarna; ett bestämt hinder härför torde emellertid möta med hänsyn såväl till möjligheten att tillfredsställande rekrytera en så stor kår som ock till kostnaderna. Departementschefen berörde vidare ett framkommet förslag att åvägabringa en lämpligare arbetsfördelning mellan de nuvarande landsfiskalerna genom att å skilda befattningshavare överflytta å ena sidan åklagar- och polisgöromålen och å den andra landsfiskalens övriga åligganden. Framkomligheten av denna väg vore enligt departementschefens mening väl förtjänt av en närmare undersökning. Till frågan, om för anställning som underåklagare borde uppställas som villkor att ha avlagt juridisk examen, ansåge sig departementschefen icke i detta sammanhang böra intaga ståndpunkt. Beträffande frågan om det inbördes förhållandet mellan åklagarmyndigheten och polismyndigheten anförde departementschefen, att denna fråga för närvarande saknade praktisk betydelse, då åklagaren tillika vore polismyndighet. Denna anordning borde enligt departementschefens mening alltjämt bibehållas såvitt anginge underåklagarna. Däremot kunde - yttrade departementschefen - meningarna vara delade, huruvida den vore lämplig i fråga om statsåklagarna. De betänkligheter, som härvid gjorde sig gällande, sammanhängde i främsta rummet därmed, att deras verksamhet som åklagare skulle komma att alltför mycket nedtyngas av göromål, som icke ägde något omedelbart samband med deras egentliga uppgift, samt att särskilt med hänsyn till det större antal statsåklagare, som för sådant fall skulle visa sig erforderligt, svårigheter skulle möta för en tillfredsställande rekrytering av dessa tjänster. Vad sålunda framhållits borde vid frågans fortsatta behandling ingående övervägas. Även om ett sådant övervägande, såsom sannolikt vore, gåve till resultat, att statsåklagaren i allmänhet icke tillika borde vara polismyndighet, måste dock mellan honom och polismyndigheten vara rådande en nära samverkan. Övervägande skäl talade för att, sedan det på polismyndigheten ankommande spaningsarbetet avslutats, statsåklagaren i regel själv under eget ansvar övertoge ledningen av den fortsatta undersökningen i de mål, däri han hade att utföra åtalet. Att polismyndigheten vore skyldig härvid lämna erforderligt bistånd, läge i sakens natur. I fråga om åklagare vid hovrätt framhöll departementschefen, att med