Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/721

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Kungl. Maj:ts proposition 111 5. 355 straffprocess måste även, för vinnande av allsidig utredning och för tillvaratagande av den tilltalades berättigade intressen, stora anspråk ställas på de personer, vilka förordnades såsom försvarare åt anhållna eller häktade. Att vårt nuvarande advokatstånd i stort sett ägde förutsättningar att fylla dessa krav, torde icke kunna betvivlas. Sålunda hade under den senaste mansåldern en betydande förbättring av advokatståndets rekrytering ägt rum. Det kunde ock antagas, att ett reformerat förfarande, med de rikare möjligheter det erbjöde för ombuden att verksamt bidraga till målens utredning och ett riktigt avgörande, komme att medverka till en höjning av advokatens intresse för sin uppgift. En utveckling i denna riktning skulle i hög grad främjas, därest erfarna, framstående advokater kunde i särskilda fall ifrågakomma till domarbefattningar. Även om advokatyrket såsom hittills borde äga karaktär av en -fri verksamhet, där det nödvändiga urvalet i främsta rummet borde ske genom inbördes tävlan och med hänsyn till det förtroende, som den enskilde advokaten kunde genom sin duglighet för- värva, borde dock medel icke saknas för ett inskridande i fall, då ett sådant ur rättsskipningens synpunkt framstode såsom angeläget. Hur denna kontroll lämpligen borde anordnas kunde vara föremål för delade meningar. Vid ett närmare övervägande av denna fråga borde undersökas, huruvida skyldighet borde föreskrivas för dem, som uppfyllde vissa kompetenskrav och yrkesmässigt uppträdde som ombud, att vara sammanslutna i en förening med uppgift att främja en god anda inom kåren och med rätt att utöva disciplinär kontroll över sina medlemmar. Möjlighet borde emellertid finnas även för domstolarna att inskrida mot ombud, som icke ägde erforderliga kvalifikationer för sin uppgift. Departementschefen berörde även den i samband med processreformen väckta frågan om en överflyttning av överexekutorsgöromålen å de allmänna underrätterna samt framhöll, att detta spörsmål ägde ett nära samband med frågan om förstatligandet av rättsskipningen i städerna. Skulle ett allmänt förstatligande äga rum och magistraten i dess nuvarande sammansättning försvinna, torde någon annan utväg icke stå till buds än att överflytta överexekutorsgöromålen i de städer, som komme att utgöra egen domsaga, å domstolen. Att för ifrågavarande städer förlägga dessa göromål till länsstyrelserna kunde uppenbarligen icke ifrågakomma. Bibehölles däremot den kommunala rättsskipningen, ägde skälen för en överflyttning icke längre samma styrka. Någon större olägenhet av att överexekutorsgöromålen för sådant fall liksom hittills tillkomme dessa städers magistrater torde väl knappast kunna påvisas. Beträffande åter landsbygden och de städer, som redan nu lydde eller framdeles komme att läggas under landsrätt, vore förliallandena visserligen i någon mån annorlunda. Något större behov av en iorandring torde icke i detta fall föreligga. En sådan förändring skulle otvivelaktigt medföra ganska avsevärda omläggningar i fråga om såväl häradsratterna som länsstyrelserna. Även med erkännande av det principiellt berättigade i kravet å överexekutorsgöromålens överflyttning till domstolarna tor