Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 373 Utskottet uttalade vidare, att domstolens dom borde grundas allenast på det vid huvudförhandlingen framlagda materialet. För ett fullt tillgodogörande av detta material borde överläggningen till dom hållas i omedelbar anslutning till huvudförhandlingen. Huruvida domen även borde avkunnas omedelbart efter överläggningen syntes böra bliva beroende på omständigheterna i varje särskilt mål. I regel torde domen kunna avsägas omedelbart, men möjlighet borde ej saknas att bereda ett kortare rådrum för närmare övervägande av det föreliggande materialet och domens utformande. Beträffande de särskilda bestämmelser, som erfordrades för brottmålens del, anslöt sig utskottet helt till departementschefens mening, att straffprocessen borde bygga på den ackusatoriska principen. I den ackusatoriska processen - yttrade utskottet - kunde domstolen under målets utredning intaga den värdiga och återhållsamma ställning, som vore ägnad att trygga dess opartiskhet vid avgörandet och stärka den allmänna tilliten till rättsskipningens effektivitet. Uppgiften att samla bevismaterialet lades på organ, som ur olika synpunkter vore bättre lämpade härför än domstolen. Detta borde dock icke utesluta, att domaren, om han funne ett mål ofullständigt utrett, ingrepe för att fullständiga vad som bruste. Den ackusatoriska processen beredde också den tilltalade en annan ställning. Han vore i princip likaberättigad med åklagaren och ägde utöva de rättigheter, som i allmänhet tillkomme part. I enlighet härmed finge han icke utsättas för inkvisitoriskt förhör i syfte att förmå honom till bekännelse, liksom han icke mot sin vilja kunde göras till bevismedel mot sig själv. Såsom departementschefen framhållit borde den tilltalades rätt att anlita försvarare uttryckligen fastslås i lag. Åtminstone då det gällde svårare brott, borde dessutom staten sörja för att den tilltalade, om han på grund av sin ekonomiska ställning eller andra orsaker icke vore i stånd att själv anskaffa försvarare, erhölle nödigt biträde. Utskottet framhöll vidare, att redan en tillämpning av den ackusatoriska principen förutsatte, att i brottmål anordnades en förberedande undersökning i syfte att bereda åklagaren material för bedömande, om åtal skall anställas eller ej. Behovet av en dylik förundersökning gjorde sig än starkare gällande i den mån domstolsförhandlingen i högre grad byggde på muntlighet och koncentration. Uppenbarligen måste i samband med genomförandet av en ny rättegångsordning hithörande förhållanden göras till föremål för närmare reglering i lag. Beträffande spörsmålet vilken myndighet skulle leda förundersökningen anslöt sig utskottet till departementschefens mening, enligt vilken denna undersökning skulle, såsom hittills i allmänhet varit fallet, stå under ledning av åklagaren. Att såsom ifrågasätts inskränka åklagarens verksamhet till utförandet av själva åtalet och överlämna ledningen av förundersökningen till en särskild förhörsdomare syntes ur olika synpunkter mindre lämpligt. En samverkan mellan åklagare och polis under förundersökningen torde, därest nämnda myndigheter erhölle en tillfredsställande organisation, erbjuda fullgoda garantier för undersökningens effektivitet och den misstänktes säkerhet. En viktig förutsättning för vinnande av ett gott
