372 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. genom ytterligare frågor kunde söka vinna utredning om oklara punkter. Mot den föreslagna anordningen kunde emellertid enligt utskottets mening vägande anmärkningar framställas. Därest förhöret leddes av parterna eller deras ombud, förelåge en viss fara att vittnena genom snärjande frågor eller på annat sätt skulle bringas ur fattningen. Tillika minskades möjligheterna att erhålla en objektiv och fullständig redogörelse för vad vittnena hade sig bekant i saken. Metoden torde även i stor utsträckning komma att leda till att parterna icke kunde själva utföra sin talan utan nödgades anlita ombud. Vittnena borde därför höras av rättens ordförande. Det borde emellertid stå denne öppet att, när han ansåge det lämpligt, överlämna åt part eller ombud att utfråga vittne. Jämväl eljest borde parter och ombud äga att, sedan domaren avslutat sitt förhör, framställa de frågor de ansåge påkallade. Dessa frågor borde få rikta sig direkt till vittnet och- behövde sålunda icke förmedlas av ordföranden. Domaren borde naturligen under förhöret avvisa frågor, som uppenbarligen ej hörde till saken eller som vore förvirrande eller eljest otillbörliga. Beträffande utredning genom sakkunniga framhöll utskottet, att garantier såvitt möjligt borde skapas för utredningens opartiskhet. I allmänhet borde därför såsom departementschefen uttalat uppdrag såsom sakkunnig meddelas av domstolen. Innan denna utsåge sakkunnig, borde tillfälle lämnas parterna att framföra sina önskemål rörande valet av sakkunnig. Därest parterna enade sig om viss person, borde, åtminstone i tvistemål och sådana brottmål, där talan fördes endast av målsägande, den sålunda föreslagne böra utses. Möjlighet borde även finnas för part att å sin sida tillkalla särskild sakkunnig. Den omständigheten, att sakkunnig utsåges av domstolen, borde självfallet icke leda till att kostnaden för hans tillkallande i tvistemål och därmed jämställda brottmål skulle bestridas av det allmänna. Denna kostnad borde i regel bäras av part. Det torde i allmänhet vara lämpligt, att där parterna vore ense att överlämna tillkallande av sakkunnig åt rättens ordförande, denne under förberedelsen fattade beslut härom. I annat fall syntes frågan böra hänskjutas till rätten. Vad angår skriftliga bevis uttalade utskottet, att jämväl beträffande dessa borde såsom departementschefen anfört den fria bevisprövningens grundsatser gälla. Ett annat spörsmål med avseende å dylika bevis, som borde bliva föremål för uppmärksamhet, vore frågan om skyldighet att förete handling, vars innehåll kunde antagas vara av betydelse såsom bevismedel. Dylik editionsplikt syntes böra gälla ej blott då handlingens innehavare hade en i den materiella rätten grundad skyldighet att utlämna handlingen utan även då dess företeende påkallades enbart av processuella grunder. Editionsplikt borde föreligga såväl för part som ock - ehuru i mera begränsad omfattning - för annan. Särskilt frågan om editionsplikt för annan än part erbjöde betydande svårigheter, och rätten att av dylik person påfordra handlingens utgivande borde omgärdas med sådana föreskrifter, att dennes berättigade intressen icke träddes för nära.
