Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 375 delse fullföljdsrätten borde kunna i någon mån begränsas, men det finge ej förbises, att även i dessa mål en förnyad prövning kunde vara i rättssäkerhetens intresse påkallad. En inskränkning i möjligheten att åtminstone i en instans fullfölja talan mot underrättens avgörande skulle stå i bestämd strid med den i vårt land härskande. uppfattningen. Enligt utskottets mening borde principerna om muntlighet, omedelbarhet och offentlighet, i den utsträckning det lämpligen läte sig göra, läggas till grund för förfarandet även i hovrätterna. En tillämpning av dessa principer skulle innebära bland annat, att parterna eller deras ombud skulle vara skyldiga att infinna sig i hovrätten och där muntligen utföra sin talan samt att, då domstolen skulle grunda sitt avgörande omedelbart på det förefintliga bevismaterialet, detta måste, i den mån det vore av betydelse för målet i fullföljda delar, ånyo framläggas för hovrätten. Emellertid torde ett undantagslöst tillämpande i hovrätt av muntlighets- och omedelbarhetsgrundsatserna icke vara möjligt. En dylik ordning skulle bland annat i alltför hög grad fördyra rättsmedelsförfarandet och därigenom i många fall betaga parterna möjligheten att fullfölja talan mot underrätternas avgöranden. Delade meningar hade emellertid kommit till synes rörande omfattningen av de undantag, som med hänsyn härtill borde uppställas. Beträffande först undantag från regeln om skyldighet för parterna att infinna sig i hovrätten till muntlig förhandling erinrade utskottet om departementschefens uttalande, att i mindre mål, där tvisteföremålets värde vore obetydligt eller där fråga vore om allenast bötesstraff, en ovillkorlig inställelseplikt ofta skulle framstå såsom obillig med hänsyn till de därmed förbundna kostnaderna. I dessa fall borde alltså skriftligt förfarande kunna ifrågakomma, men domstolen skulle alltid kunna förordna om parts hörande, liksom part som så önskade ägde att själv eller genom ombud komma tillstädes för utförande av sin talan. I motsats till departementschefen hade flera motionärer gjort gällande, att hovrätt i regel borde kunna utan muntlig förhandling avgöra dit fullföljda mål, dock att, om hovrätten på parts yrkande eller eljest så funne erforderligt, muntlig förhandling skulle äga rum. Utskottet yttrade i detta hänseende: Enligt utskottets mening böra undantagen från parternas skyldighet att inställa sig till muntlig förhandling hållas inom snäva gränser Det muntliga förfarandet erbjuder sådana fördelar framför allt för vinnande av säkerhet i rättsskipningen, att detsamma, såvitt det utan olägenhet kan ske, bör tillämpas även i andra instans. Först genom anordnande av muntligt förfarande kan offentligheten i hovrätt bliva av verklig betydelse, och därest hovrattsförfarandet, genom införande av muntligliet, i viss mån frigöres från underrattens protokoll, kunna uiiderrätterna i större utsträckning taga hänsyn till omständigheter, som ej kunna återgivas i protokollen. Ett bibehallande i storreomfattning av det nuvarande skriftliga förfarandet i hovratt skulle innebara en betydande fara för att underrättsförfarandet komme att urarta. Å andra sidan maste beaktas, att såsom redan berörts hänsyn till parternas kostnader lägger hinder i vägen för ett fullständigt genomförande av muntlighetsgrundsatsen. En tillfredsställande lösniiig av detta svåra problem synes utskottet sta att vinna enligt de av departementschefen angivna
