Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/742

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


375 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. riktlinjerna. Härigenom emås i princip muntligt förfarande i andra instans men öppnas samtidigt möjlighet att i de mål, som icke kunna bära kostnaderna för en förnyad muntlig handläggning, därförutan erhålla en överprövning av underrättens avgörande. Att såsom i nyssnämnda motioner föreslagits lämna åt hovrätten att avgöra, huruvida muntlig förhandling skall äga rum, torde icke vara tillfyllest. Erfarenheterna från tillämpningen av nu gällande föreskrifter om muntligt förhör i hovrätt giva skäl till antagande, att vid bifall till detta förslag muntlig partsförhandling alltför sällan skulle komma att anlitas. Inom utskottet har den meningen uttalats, att det snarare borde undersökas, huruvida skäl föreligger för meddelande av föreskrift, att hovrätten icke bör göra ändring i underrättens bevisprövning med mindre dylik förhandling ägt rum. Vad angår frågan om det sätt, varpå processmaterialet skulle framläggas i hovrätt anförde utskottet, att detta ofta torde ske bäst genom parterna eller deras ombud. Farhågan att dessa icke skulle vara i stånd att klart och fullständigt redogöra för målet torde vara ogrundad. I de mål, där muntlig förhandling icke ägde rum, måste dock redogörelse för målet lämnas av någon hovrättens ledamot eller där anställd tjänsteman. Det syntes även böra övervägas, huruvida icke jämväl i andra fall en föredragning borde äga rum genom hovrättens försorg. Behov av ämbetsmannaföredragning torde särskilt föreligga då klagandens vederpart utebleve och sådana omständigheter icke vore för handen, att han borde hämtas eller annorledes tvingas att komma tillstädes. Med hänsyn härtill borde, då ett mål inkommit till hovrätten, någon befattningshavare vid denna utses att taga sådan kännedom om handlingarna att han sedan förberedelsen slutförts kunde, där så erfordrades, vid huvudförhandlingen föredraga målet. Efter föredragningen, borde tillstädeskommen part ha möjlighet att från sin synpunkt utfylla den lämnade redogörelsen och framföra den ytterligare redogörelse han ville åberopa. Emellertid borde det stå parterna eller deras ombud öppet att själva framlägga målet. Detta torde särskilt komma att ske, då parterna inställde sig genom rättsbildade ombud. Genom den sålunda förordade anordningen torde processkostnaderna i andra instans kunna hållas nere och samtidigt trygghet skapas för en tillfredsställande föredragning av målen. Tillika öppnades möjlighet att med varandra jämföra två olika processtyper och att vinna erfarenhet rörande deras fördelar och olägenheter. Beträffande bevisningen i överrätt framhöll utskottet, att de skäl, som främst åberopats mot införande av obligatorisk muntlig förhandling i alla mål, nämligen hänsyn till parternas kostnader, gjorde sig än starkare gällande i fråga om upprepande av bevisningen. Ett förnyat framläggande av bevismaterialet vore i regel förenat med avsevärda kostnader. Härtill komme att förutsättningarna för bevisupptagning, såsom departementschefen utvecklat, vore gynnsammare i underrätt än i överrätt och att en upprepad bevisning i regel lede av betydande brister. Mot departementschefens mening - att part alltid borde äga att i andra instans förebringa bevisning genom protokollet över den vid underrätten framförda bevisningen, att det dock borde stå part öppet att där förebringa sin bevisning, varjämte domstolen