Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 381 önskvärd, borde de erhålla ökat inflytande på målens avgörande. Det nu tillämpade kravet på enhällighet i nämnden hade medfört, att det ofta vore svårt för lekmännen att göra sin mening gällande. Särskilt framträdde detta i sådana fall, då någon av nämndens ledamöter redan till följd av sin allmänna läggning över huvud kände sig förhindrad att avvika från den rättsbildade ordförandens uppfattning. Därest ökat inflytande tillerkändes nämndemännen, komme de säkerligen att starkare känna sitt ansvar för domstolens avgörande och med större intresse deltaga i dess verksamhet. Genom införande av en koncentrerad, muntlig förhandling skapades även ökade förutsättningar för nämndemännen att bilda sig en på egna iakttagelser grundad uppfattning i saken. Särskilt i brottmål kunde det vara av värde, att lekmännen kunde mot ämbetsdomarens juridiska bedömande hävda mera allmäntmänskliga synpunkter. Ett vidgat inflytande för lekmännen skulle fördenskull säkerligen bidraga till att öka allmänhetens förtroende för rättsskipningen. Erinras kunde slutligen, att riksdagens andra kammare upprepade gånger uttalat, att nämndens betydelse borde stärkas och att en ändring i detta hänseende vore en förutsättning för införande av fri bevisprövning. På grund av det anförda och då några olägenheter av ett ökat lekmannainflytande näppeligen vore att befara, men tanken att varje nämndeman skulle erhålla en röst och målen avgöras efter enkel pluralitet icke stöddes av någon allmännare uppfattning, anslöte sig reservanterna till den av andra kammaren tidigare förordade, av departementschefen nu upptagna tanken, att därest tre fjärdedelar av nämnden förenade sig om en mening, denna mening skulle bliva rättens dom. Vad anginge det antal nämndemän, vars närvaro borde krävas för att rätten skulle vara domför, måste å ena sidan beaktas, att vid ett reformerat förfarande antalet rättegångsdagar flerstädes måste bliva avsevärt större än nu och att - för att icke nämndemännen i alltför stor utsträckning skulle tagas i anspråk - antalet tjänstgörande nämndemän därför borde hållas lågt. I denna riktning verkade även kostnadshänsyn. Å andra sidan borde nämnden icke vara mindre än att dess mening kunde anses vara uttryck för en allmän rättsuppfattning. Härtill komme intresset att inom nämnden erhålla företrädare för skilda folkgrupper och för domkretsens olika delar. En lämplig avvägning mellan dessa synpunkter kunde enligt reservanternas mening vinnas genom departementschefens förslag att bestämma antalet nämndemän till åtta. Därest vid uppskov i ett mål en av de åtta nämndemän, som närvarit från början, skulle få förfall, kunde det emellertid vara praktiskt att rätten vore domför med återstående sju nämndemän. Vare sig sju eller åtta nämndemän närvore vid målets avgörande, skulle enligt nyssnämnda omröstningsregel erfordras, att sex nämndemän enades om en mening för att kunna överrösta domaren. I de fall, då såsom av utskottet i annat sammanhang förordats i nämnden blott sutte tre nämndemän, borde uppenbarligen fordras enhällighet hos nämnden för att den skulle kunna överrösta ordföranden. Med hänsyn till ökningen i antalet rättegångsdagar torde för åtskilliga tingslag böra väljas flera nämndemän än för närvarande och en rationell fördelning
