380 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. Iande under förtroendefull samverkan med ordföranden, och nämndensinflytandc syntes såsom departementschefen framhållit i verkligheten sträcka sig vida längre än som omedelbart framginge av lagen. Ej heller kunde avgörande vikt tillmätas synpunkten, att nämnden borde erhålla en starkareställning för att kunna mot ämbetsdomarens mera formella bedömande hävda den materiella rättvisans krav. Behov av starkare kontroll i detta avseende kunde näppeligen anses förefinnas. Vidare måste beaktas, att den nuvarande ordningen bestått sedan lång tid tillbaka och att några olägenheter av densamma icke försports. Det kunde även tänkas, att ett uppgivande av kravet på enhällighet skulle komma att sänka nämndens anseende. En dom, som grundade sig på ett majoritetsbeslut inom nämnden, skulle icke äga samma karaktär av ett fullödigt uttryck för den folkliga rättsuppfattningen och kunde icke erhålla samma pondus som ett avgörande, dikterat av en enhällig nämnd. Helt kunde ej heller bortses från faran, att genom ändrade omröstningsregler politiska eller andra ovidkommande hänsyn kunde vinna insteg vid nämndens avgöranden. En dylik utveckling vorc ur många synpunkter att beklaga och skulle säkerligen i hög grad rubba förtroendet till nämnden. Erinras kunde slutligen, att den föreslagna ändringenicke vore erforderlig för genomförande av ett förbättrat förfarande och sålunda fölle utom den ram, som uppställts för de organisatoriska förändringarna. Av de sålunda anförda skälen funne sig utskottet böra förorda, att nu gällande regler rörande nämndens rösträtt bibehölles oförändrade. V id sådant förhållande torde anledning ej föreligga att frångå den nuvarande bestämmelsen, att sju nämndemän utgjorde domfört antal. Frågan, huru många nämndemän borde närvara vid handläggningen, borde göras till föremål för särskild undersökning. Detta antal borde vara så stort, att även vid tillfälligt förfall rätten vore domför. Dä vid ett reformerat förfarande antalet rättegångsdagar flerstädes måste bliva avsevärt större än nu, torde det för att icke tjänstgöringen skulle bliva alltför betungande vara nödvändigt, att för åtskilliga tingslag antalet nämndemän ökades. Utskottet erinrade vidare om att departementschefen framhållit vikten av att olika folkgrupper bleve företrädda inom nämnden, så att dennas folkliga: anknytning bleve så allsidig som möjligt. Med anledning härav hade i en motion uttalats, att det icke borde föreskrivas i lag, att nämndemän skulle utses bland olika folkgrupper. Mot departementschefens nämnda uttalande vore enligt utskottets mening intet att erinra. Det vore naturligen ett önskemål, att olika synpunkter och kännedom om olika befolkningsgruppers levnadsförhållanden bleve representerade inom nämnden. Emellertid torde det icke hava varit departementschefens avsikt, att detta syfte skulle vinnas genom direkta författningsbestämmelser. Mot utskottets uttalande beträffande nämndemännens antal och rösträtt avgavs reservation av, bland andra, tio ledamöter av utskottet, vilka anförde i huvudsak följande: Till stöd för förslaget att genom ändringar betfäffafl de nämndens rösträtt öka lekmännens inflytande kunde anföras starka skal. För att lekmännen skulle kunna göra den insats i rättsskipnmgen, som vore
