Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 383 tion anförda synpunkterna. Vid det fortsatta arbetet borde enligt utskottets mening även undersökas, huruvida i en reformerad tingsordning någon motsvarighet kunde skapas till de nuvarande tremanstingen eller på annat sätt tillgång till rättsskipning på platsen kunde beredas städer eller andra större samhällen, vilka icke utgjorde häradsrättens vanliga tingsställe. I fråga om rättsskipningen i städerna framhöll utskottet, att någon meningsskiljaktighet icke torde råda därom att rättsskipningens ordnande och bekostande vore en statens angelägenhet ävensom att de samhällsförhållanden, som i äldre tid motiverade, att städerna i judiciellt hänseende intogo en särställning, numera bortfallit. Utskottet kunde därför i princip ansluta sig till det i en motion gjorda uttalandet, att rättsskipningen i städerna borde övertagas av staten. Däremot kunde utskottet icke biträda motionärens uppfattning, att en dylik förändring borde genomföras i samband med den nu ifrågasatta rättegångsreformen. Det kunde enligt utskottets mening näppeligen med fog göras gällande, att städernas domstolar i allmänhet skulle komma att sakna förmåga att handha ett förbättrat förfarande och att med hänsyn därtill ett förstatligande av rättsskipningen vore nödvändigt. På sätt departementschefen framhållit borde i första hand undersökas, huruvida de olägenheter, som vidlådde den särskilda stadsjurisdiktionen, vore av den art, att de icke kunde avhjälpas på annan väg. Såsom en svaghet hos den nuvarande anordningen hade anförts, att den - utom i de största städerna - förekommande sammankopplingen av rättsskipning och förvaltning lände till skada för rättsväsendet. Även om denna anmärkning ägde ett visst berättigande, torde det ej vara erforderligt att med hänsyn härtill genomföra en avlösning av den särskilda stadsjurisdiktionen. Mera vägande vore de erinringar, som framställts mot den nu tillämpade ordningen för tillsättande av städernas domare. Denna anordning kunde icke anses i erforderlig mån trygga en god rekrytering och lade hinder i vägen för skapande av ett enhetligt domarstånd. Emellertid torde såsom departementschefen framhållit det icke vara nödvändigt att för undanröjande av dessa brister förstatliga rättsskipningen i städerna. En tillfredsställande lösning kunde, åtminstone tillsvidare, vinnas genom en reform av ordningen för stadsdomarnas tillsättande. Utskottet anslöt sig emellertid till departementschefens uppfattning, att åtgärder i syfte att till staten överföra rättsskipningen i de mindre städerna vore nödvändiga. Ett bibehållande av dessa städer såsom självständiga jurisdiktionsområden kunde enligt utskottets mening icke anses tillfredsställande. Även om vid tillsättande av domartjänsterna i dessa städer sökande med erforderlig kompetens kunde påräknas, måste det befaras, att på grund av göromålens ringa omfattning domarna icke skulle vara i stånd att vidmakthålla sin förmåga och sitt intresse för rättsskipningen. I allt fall kunde de icke i sitt arbete förvärva den erfarenhet och vana vid handläggning, som vore önskvärda. Det måste även anses vara misshushållning med kraft och penningmedel att för de fåtaliga och i regel enkla domaruppgifterna i de
