Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/770

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


404 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. Beredningen framhåller, att den omorganisation av landsfogdetjänsterna, som ägt rum sedan riksdagen 1931 uttalade sig angående huvudgrunderna för rättegångsreformen, torde i sina grundprinciper väl ägna sig för dessa åklagares uppgifter i en ny rättegångsordning. Beträffande organisationen av underåklagarna har beredningen under hänvisning till pågående utredning ansett sig icke i detta sammanhang böra ingå därpå. Enligt förslaget skall något ombyte å åklagarsidan i regel icke - såsom i propositionen förordats - äga rum vid fullföljd av brottmål till hovrätt. Denna grundsats om kontinuitet å åklagarsidan har ansetts böra tillämpas även i fråga om förundersökning och åtal. Beredningen framhåller, att olägenheterna av ett ombyte framträda starkast i fråga om de större och mera invecklade målen. Beträffande de mindre målen äro dessa olägenheter väl icke så stora, och till stöd för särskilda hovrättsåklagare i dessa mål kunna otvivelaktigt anföras vägande praktiska skäl. Då muntlig förhandling i mindre brottmål enligt förslaget icke föreskrivits som regel, torde emellertid enligt beredningens mening kunna antagas, att antalet inställelser å åklagarsidan ej blir alltför stort. I varje fall har beredningen icke ansett erforderligt att för de mål, varom nu ärfråga, särskilda hovrättsåklagartjänster inrättas. Beträffande den närmare fördelningen av uppgifterna mellan de olika åklagarna upptagas icke några bestämmelser i förslaget, utan denna fråga hänvisas till reglering i administrativ ordning. I de fall, då enligt förslaget talan må föras av såväl landsfogde som distriktsåklagare, bör, framhåller beredningen, uppenbarligen tillses, att de mera krävande uppgifterna tillkomma landsfogde. Var gränsen skall dragas mellan den enes och den andres åtalsbefogenhet beror på den kompetens som distriktsåklagarna komma att äga. Å dvo/rater. I förslaget har advokatväsendet underkastats rättslig reglering. Beredningen säger sig icke hysa någon tvekan om att advokatståndet bör, med hänsyn till sin betydelse för rättsskipningen, erhålla en offentligrättslig ställning. För de rättssökande är, yttrar beredningen, av stor vikt, att de i sina rättsliga angelägenheter kunna söka råd och hjälp hos personer, om vilka de kunna äga visshet, att de besitta härför nödiga kvalifikationer. Att också det allmännas intresse härigenom befrämjas ligger i öppen dag. Utan ansvarsmedvetna och kunniga ombud försvåras domstolarnas uppgift. Deras avgöranden komma ofta att vila på ett ofullständigt material, och rättsfrågorna erhålla ej den allsidiga belysning, som är påkallad för deras riktiga bedömande. Bättegångens koncentration och muntlighet ställa också större anspråk på ombuden med hänsyn till ett omsorgsfullt förberedande av partens talan och deras förmåga av klar och redig framställning. Den första och viktigaste förutsättningen för att det nu antydda syftet skall nås är, att advokatkåren organiseras som ett offentligrättsligt samfund och att benämningen advokat må användas allenast av den som tillhör denna sammanslutning. De grundläggande bestämmelserna om villkoren för inträde, om