Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/786

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


420 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. Enskilt åtal inledes liksom allmänt åtal genom stämning å den som skall tilltalas. Om målets beredande till huvudförhandling gälla i huvudsak samma regler som i tvistemål. För huvudförhandlingen äga bestämmelserna om huvudförhandling i brottmål tillämpning. Påföljd för målsägande, som uteblir från sammanträde för muntlig förberedelse eller från huvudförhandling, är, om den tilltalade yrkar det, att målsäganden förlorar sin rätt att tala å brottet. Har förklaring härom meddelats, äger dock målsäganden inom viss tid hos rätten göra ansökan om målets återupptagande. För att ett brottmål skall anses föreligga är enligt förslaget en förutsättning, att talan föres om ansvar. Talan om skadestånd eller annat enskilt anspråk, som grundar sig å brott, är, om den väckes utan samband med åtal för brottet, att anse som tvistemål. Hinder föreligger icke, att det enskilda anspråket prövas i samband med åtalet, varvid målet i dess helhet behandlas som brottmål. När skäl föreligga därtill, kan dock rätten hänvisa det enskilda anspråket till handläggning i den för tvistemål stadgade ordningen. Beträffande brott, som hör under allmänt åtal, är enligt förslaget åklagaren på målsägandens begäran skyldig att i samband med åtalet förbereda och utföra även målsägandens talan, om det kan ske utan olägenhet och hans anspråk ej finnes ogrundat. Stadgandet har till syfte att i de mål, där särskild utredning om målsägandens enskilda anspråk ej erfordras eller utan olägenhet kan åstadkommas i samband med åtalet, bespara målsäganden de kostnader, som utförande av självständig talan skulle medföra eventuellt genom anlitande av ombud. Då åklagaren sålunda för talan för målsäganden, sker det icke som ombud utan på grund av tjänsteplikt. Enligt förslaget må åklagare ej brukas som ombud. Behandlingen av mindre mål. Beredningen framhåller såsom en viktig fordran på en rättegångsordning, att den äger tillräcklig smidighet för att lämpa sig för behandlingen av såväl mera svårutredda eller eljest invecklade mål som ock mål, i vilka rättsskipningsuppgiften är av jämförelsevis enkel beskaffenhet. Då denna ofta mer eller mindre påverkas av de intressen, varom målet rör sig, kunde ifrågasättas att för vissa mindre mål inrätta ett särskilt s. k. bagatellförfarande. Uppenbart är dock, yttrar beredningen, att betänkligheter möta att mera allmänt eftergiva de rättsliga garantierna för prövningen allenast på den grund, att tvisteföremålet har ett relativt mindre värde eller målet rör allenast ett ringare brott; detta ger icke alltid ett riktigt uttryck åt den betydelse målet kan äga för parterna. Särskilt framträda dessa betänkligheter i fråga om förfarandet i första instans. Av denna anledning har beredningen - i överensstämmelse med den ståndpunkt, som intagits i 1931 års proposition och av riksdagen - icke ansett sig böra beträffande handläggningen i första instans göra någon allmän uppdelning av målen. Detta utesluter emellertid icke sådana förenklingar i det allmänna förfarandet, som med hänsyn till rättsskipningsuppgif