424 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. ning av själsverksamheten sakna erforderlig insikt om edens betydelse, må han ej avlägga vittnesed. Det nu sagda gäller ock den som dömts för mened eller står under åtal för sådant brott. Ej heller må i brottmål vittnesed avläggas av sådan nära anhörig till den tilltalade, som enligt vad förut nämnts ej är skyldig att avlägga vittnesmål. Även då den nära anhörige samtycker till att avlägga vittnesmål, skall med hänsyn till den kollision, som särskilt i ett grövre brottmål föreligger mellan hans sanningsplikt och hans helt naturliga önskan att skydda den tilltalade från straff, hans utsaga icke avgivas under menedsansvar. Av riksdagen uttalades, att denna regel borde gälla även nära anhörig, som hördes som vittne i tvistemål. Enligt beredningens åsikt bör, vad angår tvistemål, den som ej vill avlägga ett för den närstående parten ofördelaktigt vittnesmål begagna sig av sin rätt att vägra vittnesmål. Avlägger han vittnesmål, är han enligt förslaget i likhet med part, som höres under sanningsförsäkran, bunden av sin sanningsplikt. Beträffande vittnesförhöret gäller nu den regeln, att det är domaren, som hör vittnet, med rätt för parterna att genom domaren framställa frågor till vittnet. Som förut nämnts förordade utskottet 1931, till vars ståndpunkt riksdagen anslöt sig, bibehållande i princip av den nuvarande ordningen; dock borde det stå domaren öppet att, när han ansåge det lämpligt, överlämna åt part eller ombud att utfråga vittnet liksom part eller ombud borde äga att, sedan domaren avslutat sitt förhör, direkt och utan förmedling av domaren framställa frågor till vittnet. Enligt beredningens mening kunna starka skäl anföras till stöd för den uppfattningen, att förhöret bör handhavas av parterna. För en sådan anordning talar främst, att den part, som åberopar vittnet, bäst äger kännedom om de omständigheter, varom vittnet skall höras. Med domaren som förhörsledare måste denna kännedom förmedlas till honom av parten, något som nu ej sällan sker därigenom, att parten till ledning för förhöret framlämnar en skriftlig vittnesattest eller uppställning rörande de frågor, varom vittnet skall höras. Att förhöret härigenom lätt blir mindre verksamt, torde icke kunna bestridas. Å andra sidan, yttrar beredningen, ställer vittnesförhörets handhavande av parterna eller deras ombud stora anspråk å dessa. För att vittnesförhöret ej skall erhålla en alltför ensidig inriktning fordras, att också motparten eller hans ombud är i stånd att genom frågor till vittnet framdraga sådana omständigheter, som förbigåtts eller ofullständigt belysts vid partens förhör med vittnet. Förutsättningarna för vittnens avhörande genom parterna äro därför väsentligt gynnsammare, då parterna äro företrädda av advokater eller då i brottmål talan föres av högre åklagare och den tilltalade biträdes av försvarare, som är advokat. Med den ståndpunkt förslaget intagit till frågan om parts skyldighet att låta sig företrädas av advokat, har det icke synts möjligt att upptaga en allmän regel om vittnesförhörets handhavande av parterna. Däremot har beredningen ansett en tillfredsställande lösning kunna nås i den riktning, som utskottet angivit. Enligt beredningens åsikt bör det tillkomma rätten att med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall pröva, huruvida förhöret bör handhavas av domaren eller av parterna eller deras ombud. I överensstämmelse härmed
