Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 425 upptager förslaget bestämmelse om att vittne höres av rätten men att rätten må överlämna förhöret åt parterna. Uppenbart är, att rätten har att tillse, att vittnet ej utsättes för otillbörlig pressning, samt att rätten har att avvisa frågor, som äro förvirrande eller eljest otillbörliga. Av stor vikt för huvudförhandlingens slutförande i ett sammanhang är att vittne, som då skall höras, kommer tillstädes. Vittne, som uteblir, kan enligt förslaget drabbas av såväl ansvar som andra påföljder. För underlättande av vittnets inställelse har tillfälle beretts vittne att i förskott uppbära ersättning för kostnader till resa och uppehälle. Underlåter part, som är skyldig att utgiva förskott till vittne, att erlägga sådant förskott, kan parten ej sedermera påkalla vittnets hörande, om därav skulle föranledas uppskov med målet. Förhör med part under sanningsförsäkran kan enligt förslaget, som redan framhållits, äga rum endast i tvistemål. Förhöret inledes med en av parten på heder och samvete avgiven försäkran, att han skall säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra. Beträffande förhöret gälla i stort sett samma regler som för vittnesförhör. Förhör kan äga rum med båda parterna. Part kan som bevis åberopa sådant förhör såväl med sig själv som med motparten; rätten kan ock självmant förordna om förhör med part. Mot part, somvägrar att avgiva försäkran eller utsaga, stå i olikhet med vad som gäller om vittne ej några tvångsmedel till buds. Sådan vägran kan däremot läggas parten tillast i bevishänseende. Förhör med part under sanningsförsäkran är, såsom det anordnats enligt förslaget, ett primärt bevismedel. Dess användning är alltså icke beroende av att annan bevisning ej är att tillgå. Beträffande den ordning, i vilken beviset skall förebringas, upptager förslaget den bestämmelsen, att det i allmänhet bör ske före vittnesbevisningen. Beträffande skriftliga handlingar såsom bevis upptager förslaget inga bestämmelser om sådan handlings bevisvärde. Liksom enligt gällande rätt är frågan om den skriftliga handlingens äkthet och dess bevisvärde överlämnad åt domstolens fria prövning. Däremot har frågan om skyldighet för part eller annan, som innehar skriftlig handling, att i rättegången förete den gjorts till föremål för närmare reglering. Förslaget är i denna del byggt på den principen, att skyldighet härtill föreligger i samma omfattning som skyldighet för part eller annan att avgiva muntlig utsaga. I brottmål kan sådan skyldighet icke göras gällande mot den tilltalade eller sådan närstående, som äger att vägra vittnesmål; för dessa fall kan under vissa förutsättningar ett ingripande ske genom husrannsakan och beslag. Vad angår skyldighet i tvistemål för part att förete skriftlig handling har av partens sanningsplikt ansetts böra följa, att han har skyldighet att förete av honom innehavd skriftlig handling. Närstående till part har i detta hänseende, ehuru vittnesplikt för honom ej föreligger, likställts med part. Härigenom förhindras, att part genom att överlämna en av honom innehavd handling till närstående kan undandraga sig dess företeende. Till skydd för förtroligheten i brev eller andra meddelanden mellan parten och hans närstående har från denna regel gjorts det undan
