Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/792

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


426 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. taget, att parten eller den närstående icke är skyldig att förete ett sådant meddelande. De begränsningar, som upptagits i fråga om vittnespliktens omfattning, gälla i övrigt även beträffande företeende av skriftlig handling. Sålunda äger befattningshavare eller annan ej förete handling, om dess innehåll kan antagas vara sådant, att han ej må höras som vittne därom. Innehas sådan handling av den part, till förmån för vilken tystnadsplikten gäller, är ej heller han skyldig att förete handlingen. Innehåller skriftlig handling något, vars yppande skulle röja, att innehavaren av handlingen eller honom närstående förövat brottslig eller vanärande handling, är han ej skyldig att förete den. Ett allmänt undantag från skyldigheten att förete skriftlig handling är det i förslaget upptagna stadgandet, att skyldighet att förete minnesanteckning eller annan sådan uppteckning, som uteslutande är avsedd för personligt bruk, ej föreligger, med mindre rätten finner synnerlig anledning förekomma till dess företeende. Skriftlig handling skall i allmänhet företes i huvudskrift, om sådan är att tillgå. Innehåller handlingen även sådant, som innehavaren ej äger eller är skyldig att yppa eller som eljest ej bör uppenbaras, får i stället för handlingen styrkt utdrag därav företes. Vid sidan av den processuella editionsplikten föreligger i vissa fall på grund av den materiella rättens regler skyldighet för innehavare av skriftlig handling att tillhandahålla den för annan. Denna skyldighet är icke begränsad till en viss rättegång utan gäller vid varje tillfälle, då handlingens företeende är motiverat av ett rättsligt intresse. I förslaget har intagits en erinran om denna editionsplikt. Av den tidigare redogörelsen för förfarandets allmänna förlopp framgår, att frågan om skyldighet för part eller annan att i rättegång- förete skriftlig handling som bevis bör redan under målets beredande till huvudförhandling klarläggas. En förutsättning för denna skyldighet är att den, mot vilken ett påstående härom riktas, innehar handlingen. För utrönande härav kan under målets beredande särskild förhandling äga rum och bevisning förebringas. Part kan höras under sanningsförsäkran och annan än part som vittne enligt de regler, som gälla om dessa bevismedel. Sedan det blivit ådagalagt vem som innehar handlingen, äger rätten meddela honom föreläggande att förete handlingen. Vägrar han, har rätten att pröva, om sådan skyldighet föreligger. För föreläggandets fullgörande kan vite utsättas; rätten kan ock i stället för vite förordna, att handlingen skall tillhandahållas genom utmätningsmannens försorg. Innan huvudförhandling hålles, bör handlingen vara tillgänglig så att uppskov ej av denna anledning behöver äga rum. Som särskilt bevismedel upptages i förslaget rättens syn. I viss mening grundar sig varje rättens kunskap om ett faktum å dess iakttagelse i vidsträckt bemärkelse. Till syn hånföres dock endast sådan rättens iakttagelse, som ej förmedlas av något annat bevismedel. Rättens syn kan avse såväl fastighet som lösa föremål. Är fråga om syn å fastighet eller föremål, som ej lämpligen kan flyttas, eller av plats, där viss händelse tilldragit sig, hålles