Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/798

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


432 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. om att hovrätten i regel icke äger att av nu antydd anledning göra ändring i underrättens dom, med mindre beviset upptages ånyo. Även i andra fall äger hovrätten, om den finner det vara av betydelse för utredningen, att upptaga beviset ånyo. Någon ovillkorlig rätt att påkalla bevisningens förnyande tillkommer icke parterna. Enligt förslaget äger hovrätten avvisa framställning om förnyat avhörande av vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran eller hållande av syn å stället, om bevisets upptagande i hovrätten finnes sakna betydelse. Beträffande sättet för processmaterialets framläggande i hovrätten framhåller beredningen, att skäl kunna anföras för såväl referentföredragning som parternas eget framläggande av materialet, även det i underrätten förebragta. Referentföredragningens företräde ligger främst däri, att hovrätten därigenom lättare erhåller en överskådlig och pålitlig bild av läget i underrätten vid dess avgörande av målet. Å andra sidan är referentföredragningen - särskilt om den skall avse föredragning av målet i dess helhet - ägnad att skjuta parternas medverkan i utredningen alltför mycket åt sidan och förtager dem lätt intresset av förhandlingen. Enligt beredningens mening bör därför föredragning genom referent, då den kommer till användning, begränsas att avse allenast bevismaterialet vid underrätten. Med denna anordning kvarstår för parterna skyldigheten att före bevisningens framläggande utveckla sina ståndpunkter och efter bevisningen slutföra sin talan. Till stöd för att åt parterna överlämna framläggande av processmaterialet framhåller beredningen, att denna anordning är en naturlig följd av förhandlingsprincipen; den har den fördelen framför referentföredragningen, att förhandlingen redan från början med större skärpa inriktas på de mellan parterna stridiga punkterna. Processmaterialet kan härigenom begränsas. Mot den anmärkning för bristande objektivitet och fullständighet, som riktats mot partsframställningen, framhåller beredningen, att rätten alltid har att tillse, att målet blir uttömmande behandlat, samt påpeka oriktigheter i parternas framställning. För det fall, att förhandling äger rum, ehuru klagandens motpart ej är tillstädes, bör vad den uteblivne anfört i målet framläggas genom hovrättens försorg. Då kännedom därom alltid kan antagas föreligga hos den ledamot av hovrätten, som haft att draga försorg om målets beredande, eller den tjänsteman, som biträtt honom, torde särskilda anordningar för föredragningen icke behöva vidtagas. Beredningen har i sitt förslag upptagit referentföredragning i brottmål, anordnad på sätt nyss antytts, men i tvistemål överlämnat åt parterna att själva framlägga även den i underrätten förebragta bevisningen. Till förmån för referentföredragning i brottmål talar enligt beredningens mening, förutom domstolens ställning till utredningen i allmänhet i dessa mål, särskilt hänsynen till den tilltalade. För denne måste det innebära större trygghet, att bevisningen från underrätten framlägges genom hovrättens försorg än att detta sker av åklagaren eller målsäganden. Det senare alternativet torde förutsätta. att varje tilltalad i hovrätten utrustades med försvarare. Härav skulle emellertid uppkomma betydande kostnader för det allmänna.