73 Kungl. Maj:ts proposition nr 2. dana medellösa flyktingar av annan nationalitet än nyss nämnts, vilka på grund av rådande krigstillstånd önskade genomrcsa Sverige till respektive hemland, från den statens järnvägars station, dit de anlänt, till vederbörande gränsstation mot utlandet. Då de finska flyktingarna efter fredsslutet i mars 1940 önskade återvända till sitt hemland, hemställde Centrala Finlandshjälpen hos Kungl. Maj:t, att avgiftsfri befordring måtte på samma villkor som för hittransporterna beviljas jämväl för återresorna. Efter yttrande av järnvägsstyrelsen bemyndigade Kungl. Maj:t den 30 mars 1940 styrelsen att, under iakttagande av de kontroll- och befordringsföreskrifter, styrelsen kunde finna erforderliga, tills vidare på framställning i varje särskilt fall av vederbörande länsstyrelse dels låta på statens järnvägar i 3 klass avgiftsfritt befordra medellösa finska flyktingar kortaste vägen från uppehållsorten i Sverige till Haparanda eller till den svenska hamn, varifrån överfarten till Finland klmde företagas, ävensom, fram och åter, flyktingarna medföljande manliga och kvinnliga vårdare jämte annan för transporterna erforderlig personal, dels ock låta på statens järnvägar avgiftsfritt återbefordra för flyktingarnas förplägnad och dylikt erforderlig utrustning. I förenämnda beslut den 22 december 1939 och den 30 mars 1940 förklarade Kungl. Maj:t Sig vilja framdeles på anmälan av järnvägsstyrelsen taga under övervägande, huruvida ersättning för ifrågavarande resor kunde beredas statens järnvägar av statsmedel, därest dylik ersättning icke på annat sätt bereddes dem. I skrivelse den 20 december 1941 har järnvägsstyrelsen upptagit frågan om ersättning för transporterna. Till en början upplyser styrelsen, att styrelsen, sedan det visat sig, att transporterna till icke oväsentlig del skulle komma att beröra jämväl de enskilda järnvägarna, hänvände sig till svenska järnvägsföreningen med förfrågan, huruvida de enskilda järnvägarna vore villiga medgiva avgiftsfri befordran i samma utsträckning som statens järnvägar. Detta hade av de enskilda järnvägarna medgivits under förutsättning, att de erhölle ersättning för transporterna i den omfattning, som statens järnvägar tillerkändes sådan. Styrelsen meddelar -härefter, att styrelsen, sedan transporterna av finska flyktingar avslutats, låtit verkställa en undersökning av desammas omfattning. Denna visade, att till och med den 10 december 1941 redovisats 19,175 resor av finska flyktingar och deras vårdare samt transporter för deras räkning av 11,150 kilogram gods. Det hade varit ogörligt, fortsätter styrelsen, att av de medellösa flyktingarna fordra någon som helst gottgörelse för dessa transporter. De svenska organisationer, som bildats för att omhändertaga f1Yküi1 §S11Ömmeu, hade -63 heller kunnat åtaga sig betalningen, enär de helt disponerat sina medel till mat, kläder, läkarvård och dylika ändamål. En framställning från styrelsen till de finska myndigheterna om ersättning hade slutligen under för handen varande omständigheter icke ansetts böra göras.
