436 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. domen överklagas och vilket yrkande han framställer, varefter vadesvaranden anger, om han medgiver eller bestrider yrkandet. Parterna utveckla därefter var i sin ordning sin talan. Sedan följer förebringande av bevisningen. I brottmål skall, som redan anförts, den vid underrätten förebragta bevisningen framläggas genom hovrättens försorg. Denna bevisning bör, även då den framlägges av parterna, förebringas före de bevis, som skola upptagas omedelbart i hovrätten. Efter bevisningen äga parterna slutföra sin talan. I de fall, då mål avgöres utan huvudförhandling, lämnas parterna icke någon underrättelse om målets företagande till prövning utan denna prövning försiggår på i stort sett samma sätt som enligt nu gällande ordning. I detta fall utgöra handlingarna från underrätten och skrifterna i hovrätten den omedelbara grundvalen för hovrättens avgörande. Målet föredrages av någon ledamot eller tjänsteman i hovrätten. Såsom förut utvecklats är vad rättsmedlet mot underrättens domar. Rättsmedlet mot andra underrättens avgöranden, mot vilka särskild talan är tillåten, är däremot i regel besvär. Besvärsförfarandet har med hänsyn till beskaffenheten av de frågor, som fullföljas genom besvär, kunnat ordnas såsom ett i stort sett skriftligt förfarande. Klaganden har att till underrätten inom viss tid inkomma med besvärsinlaga. Sedan besvärsinlagan översänts till hovrätten, kan hovrätten, om det finnes erforderligt, infordra förklaring från motparten. Utan att motparten erhållit tillfälle att förklara sig må hovrätten i allmänhet ej göra ändring i underrättens beslut, såvitt angår hans rätt. Om det för utredningen är erforderligt, kan hovrätten hålla muntligt förhör med part eller annan. Hovrättens avgörande* sker på grundval av vad handlingarna innehålla samt vad eljest förekommit i målet. I förslaget förutsättes, att föredragning av målet ombesörjes av tjänsteman i hovrätten. F örfarandet i högsta domstolen. . Vad angår fullföljdsrätten till högsta domstolen framhåller beredningen att, även om någon legal begränsning till rättsfrågan icke bör ske, det ligger i sakens natur att högsta domstolens prövning av dit fullföljda mål i främsta rummet har sin betydelse i fråga om rättsliga spörsmål. Högsta -domstolens uppgift i instansordningen är i synnerhet att tillvarataga råttsenheten, och domstolens avgöranden i dessa spörsmål äro av utomordentlig vikt såsom vägledande för råttsskipningen. Vad bevisprövningen angår, har denna regel icke samma allmänna betydelse. Härtill kommer, att om man bortser från skriftliga bevis, bevisningens förebringande genom omedelbart upptagande av densamma beträffande högsta domstolen är förenat med stora svårigheter, särskilt ur kostnadssynpunkt. Beredningen har på denna grund i sitt förslag upptagit den bestämmelsen, att bevis genom vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäkran eller syn å stället icke må upptagas ånyo i högsta domstolen, med mindre synnerliga skäl förekomma därtill. Med hänsyn till omedelbarhetens betydelse för bevisprövningen följer emellertid härav, att högsta domstolen i regel icke bör ingå i prövning av värdet av sådan bevisning, om ej synnerliga skäl föreligga, att detta är annat än den lägre rätten antagit.
