Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/803

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 437 Även bestämmelse härom har upptagits i förslaget. En annan konsekvens av högsta domstolens nyss angivna ställning i fullföljdssystemet är, att "rätten att i högsta domstolen åberopa omständigheter och bevis, som ej förebragts redan i lägre instans, bör göras mera begränsad än i hovrätt. Beredningen föreslår på denna punkt, att part, för att han skall äga att i högsta domstolen åberopa ny omständighet eller nytt bevis, skall göra sannolikt, att han icke kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid lägre rätt eller han eljest haft giltig ursäkt att ej göra det, en regel som dock icke ansetts böra gälla i brottmål. De nu angivna bestämmelserna medgiva enligt beredningens mening en anpassning av prövningsrättens omfattning med hänsyn till vad ur rättssäkerhetens synpunkt kan anses påkallat i varje särskilt fall samtidigt som de hos parterna inskärpa vikten av att redan i de lägre instanserna utredningen göres så fullständig som möjligt. Beredningen framhåller vidare, att även om vad sålunda föreslås kan antagas leda till någon nedgång i antalet fullföljda mål liksom beträffande de fullföljda målen till minskning i högsta domstolens arbete, det åsyftade resultatet dock ej torde kunna nås enbart på denna väg. Härför äro enligt beredningens mening med visshet även andra åtgärder erforderliga. Vad först angår de inskränkningar i fullföljdsrätten, som upptagits i 1915 års lagstiftning, har beredningen ansett dessa böra i princip bibehållas. Nära till hands ligger, framhåller beredningen, att genom höjning av summa revisibilis öka denna lagstiftnings effektivitet. Av vissa statistiska uppgifter, som beredningen införskaffat, framgår emellertid, att höjningen för att medföra åsyftad verkan måste tilltagas ganska stor. Sålunda torde en effektiv begränsning av fullföljden i tvistemål kunna vinnas först vid ett tvisteföremålsvärde av 5,000 kronor. Även i fråga om brottmål torde en ytterligare begränsning i fullföljdsrätten vara påkallad. Mot en höjning av summa revisibilis framhåller beredningen, att ett av de huvudskäl, som åberopats för denna lagstiftning, nämligen nödvändigheten av att processkostnaderna stode i rimligt förhållande till processföremålets värde, väsentligt förlorar i styrka vid en mera betydande höjning av summa revisibilis. Att med hänsyn till brottets art eller straffets svårhet ytterligare begränsa fullföljdsrätten i brottmål torde enligt beredningens mening ej heller vara lämpligt. Beredningen har därför ansett sig böra avvisa tanken på ytterligare fullföljdsinskränkningar i den riktning, som angives i 1915 års lagstiftning. Beredningen har även undersökt frågan, huruvida från fullföljd kunde uteslutas vissa grupper av mål, i vilka behovet av fullföljd icke gjorde sig starkare gällande. En sådan avgränsning av målen skulle emellertid enligt beredningens mening framstå som godtycklig, och vinsten av densamma bleve helt säkert obetydlig. De svårigheter, som sålunda möta vid att - i vidare mån än som redan skett 1 gällande lagstiftning - göra fullföljdsrätten beroende av det omtvistades värde eller andra omständigheter, som omedelbart hänföra sig till den fullföljda talan eller målets beskaffenhet, ha bibragt beredningen den uppfattningen, att de fullföljdsbegränsningar, som nu kunna komma i fråga,