Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/804

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


438 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. böra givas en mera allmän innebörd och principiellt äga tillämpning oavsett målets beskaffenhet. Även med denna utgångspunkt inställa sig, framhåller beredningen, olika alternativ till övervägande. En utväg, som varit under diskussion redan i samband med 1915 års lagstiftning, är att fullföljdsrätten göres beroende av det i hovrätten träffade avgörandets karaktär. Är detta avgörande samstämmigt med underrättens, skulle fullföljd ej tillåtas; i annat fall stode det parten öppet att fullfölja. Hovrättsavgörandets egenskap av konformt eller difformt i förhållande till underrättens skulle sålunda vara bestämmande. Till grund för denna tanke ligger, att ett hovrättens konforma avgörande innebär större garanti för ett riktigt bedömande än ett difformt avgörande, varav följer att behovet av fullföljd är mindre vid de konforma än vid de difforma avgörandena. Beredningen framhåller, att detta förhållande också i viss mån bestyrkes av rättsstatistiken; ändring i de konforma mål, som fullföljas till högsta domstolen, förekommer i mindre antal fall än i de difforma. Om de konforma målen uteslutas från fullföljd, skulle därigenom antalet fullföljda mål kunna nedbringas till omkring en tredjedel av det nuvarande antalet; anordningen skulle alltså vara i hög grad effektiv. Beredningen framhåller, att den s. k. konformitetsprincipen som grund för fullföljdsbegränsning helt visst innebär stora fördelar. Mot densamma talar enligt beredningens mening framför allt den, enligt vad rättsstatistiken utvisar, även i konforma mål ganska stora ändringsprocenten. Även om det må antagas att denna med ett förbättrat förfarande i de lägre instanserna kommer att nedbringas, kvarstår dock ur rättssäkerhetens synpunkt den anmärkningen, att konformiteten är en alltför osäker omständighet för att läggas till grund för en så ingripande åtgärd som målets utestängande från fullföljd. Tydligt är, att -denna princip i sin tillämpning måste kompletteras med ett dispensförfarande, som medger fullföljd åtminstone i de fall, då det är av vikt med hänsyn till enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning. Beredningen har övervägt, huruvida icke den till grund för konformitetsprincipen liggande tanken, att fullföljdsrätten borde göras beroende av den större eller mindre utsikten till ändring i hovrätternas avgöranden, kunde på ett smidigare och efter förhållandena i varje särskilt fall mera anpassbart sätt -komma till användning vid fullföljdsreglernas utformning. Därvid har beredningen stannat vid en anordning, enligt vilken i varje fullföljt mål högsta domstolens prövning skall bero av särskilt tillstånd. Vad beredningen från denna utgångspunkt föreslår innebär i huvudsak följande. I mål eller ärende, som väckts vid underrätt, må talan mot hovrättens dom eller slutliga beslut icke komma under högsta domstolens prövning, med mindre högsta domstolen meddelat parten tillstånd därtill. Vid behandlingen av sådan fråga är högsta domstolen domför med tre ledamöter. Prövningstillstånd må meddelas endast på de i lagen angivna grunderna. Som sådana upptagas dels att för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning det är av synnerlig vikt, att talan prövas av högsta domstolen, eller parten visar, att talans prövning eljest skulle ha synnerlig betydelse utöver det föreliggande målet, och dels att med hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekomma till