Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/808

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

442 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. Förslagets. uppställning. Beredningens förslag till rättegångsbalk är indelat i sju avdelningar. Att reglerna om domstolsväsendet erhållit sin plats i första avdelningen överensstämmer med rättegångsbalkens nuvarande uppställning. Dessa regler äro gemensamma för tvistemål och brottmål, även om på vissa punkter bestämmelserna avvika med hänsyn till målens natur. De följande avdelningarna avse rättegången. Beträffande grupperingen av denna del av ämnet har huvudsynpunkten varit, huruvida bestämmelserna äro av mera allmän betydelse för rättegången eller om de särskilt hänföra sig till rättegången i en viss instans. I andra avdelningen behandlas, med särskilda underavdelningar för tvistemål och brottmål, rättegången i allmänhet, varjämte i en särskild underavdelning sammanförts vissa för båda slagen av mål gemensamma bestämmelser. Till rättegången i allmänhet borde, framhåller beredningen, ur den nyss angivna synpunkten ha hänförts även bevisrätten; med hänsyn till dess ställning och omfattning har dock denna upptagits i en särskild huvudavdelning, den tredje. Fjärde avdelningen avser rättegången i underrätt och har uppdelats i särskilda underavdelningar för tvistemål och brottmål. Femte och sjätte avdelningarna behandla överrättsprocessen, och i sjunde avdelningen regleras de särskilda rättsmedlen. Beredningen har haft under övervägande att i likhet med vad processkommissionen förordat och såsom även skett i flera utländska lagar till två särskilda huvudgrupper sammanföra alla bestämmelser rörande rättegången i tvistemål och brottmål. I länder, där domstolsorganisationen är en annan i tvistemål än i brottmål, synes en sådan gruppering varanaturlig. För svenska förhållanden torde däremot enligt beredningens mening ett fullständigt genomförande av denna indelningsgrund leda till olägenheter. Beträffande vissa partier, såsom bevisningen, rättegången i överrätt och de särskilda rättsmedlen, äro skiljaktigheterna mellan de båda rättegångsformerna icke större än att behandlingen lämpligen kan sammanföras; en fristående behandling skulle i nu antydda fall leda till omfattande upprepning. I de fall, då olikheterna äro mera djupgående, ha, såsom i fråga om rättegången i allmänhet och rättegången i underrätt, detta förhållande vunnit beaktande på det sätt, att särskilda underavdelningar anvisats för behandlingen; beträffande rättegången i hovrätt ha särskilda kapitel upptagits för vad i tvistemål och vad i brottmål. Beträffande vissa av de ämnen, som upptagits under rättegången i allmänhet, kan såsom i fråga om omröstning samt dom och beslut en viss tvekan råda, huruvida de icke, särskilt ur sammanhangets synpunkt, 11011 UPPtagas under rättegången i underrätt och i fråga om överrätterna ersättas genom hänvisning. Beredningen har dock med hänsyn till dessa ämnens allmänna innebörd och även de formella svårigheter, som i detta fall äro förenade med hänvisning, funnit en sådan anordning mindre lämplig. Vad angår innehållet i processlagberedningens förslag i den mån det ej berörts i mitt yttrande får jag hänvisa till beredningens betänkande.