Hoppa till innehållet

Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/860

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

494 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. diska personer. Detta syfte torde lämpligen kunna nås på det sätt, att 1 och 2 §§ underkastas omformulering; regeln om hemvistet som bestämmande för forum torde böra göras omedelbart tillämplig även å juridiska personer. I stället för att, såsom skett i 2 § första stycket, styrelsens säte eller annan jämförlig ort angives såsom den, där den juridiska personen skall sökas, bör från nyss angivna utgångspunkt denna ort anses gälla som den juridiska personens hemvist. Med en sådan lydelse torde första stycket i 2 § lämpligen böra erhålla plats i 1 §, dit även med något ändrad avfattning bör överföras andra stycket i 2 §, varefter som 2 § kvarstår det nuvarande tredje stycket. De ändringar, som lagrådet förordat vid 8, 13, 14 och 17 §§ ha vidtagits, varjämte 10, 17 och 19 §§ undergått vissa mindre jämkningar. Vid 20 § har lagrådet hemställt om ett förtydligande tillägg till första stycket av innehåll, att hovrätt ej må hänvisa mål till underrätt, som enligt hovrätts eller högsta domstolens beslut funnits obehörig. Då denna begränsning torde gälla utan särskilt stadgande, har jag funnit det föreslagna tillägget icke vara erforderligt. 11 kap. Som lagrådet förordat bör rubriken till detta kapitel innehålla även ställföreträdare; sådan jämkning har därför vidtagits. Enligt vad lagrådet framhållit utgår förslaget från den uppfattningen, att vad som stadgats om part i regel skall gälla även ställföreträdare för part. Lagrådet har ansett, att denna förslagets allmänna ståndpunkt borde komma till uttryck i lagtexten samt förordat, att efter 4 § upptages föreskrift om att vad i lagen finnes stadgat om part skall gälla även partsställföreträdare, om ej annat uttryckligen angivits eller eljest är uppenbart. Till vad lagrådet sålunda anfört må framhållas, att ställföreträdarens ställning i förhållande till parten kommit till uttryck i 1 och 2 §§, då där stadgas, att för den, som saknar processförmåga eller som är juridisk person, talan föres av partens ställföreträdare. Av dessa stadganden torde följa, att i fråga om processuella rättigheter och förpliktelser ställföreträdaren intar den ställning, som, därest parten själv ägt processförmåga, skulle intagits av parten. Ställföreträdaren äger alltså för parten vidtaga alla dispositioner, som erfordras i rättegången, såsom utfärdande av fullmakt, ingående av förlikning. Han är ock underkastad enahanda processuella förpliktelser; påföljden vid utevaro är densamma som för part och han kan liksom parten höras under sanningsförsäkran, däremot ej som vittne. Vad åter angår rättigheter och förpliktelser av materiell innebörd är förhållandet ett annat. Sålunda regleras genom domen uteslutande rättsförhållandet mellan parterna, och även de skyldigheter i övrigt, som äga samband därmed, t. ex. skyldigheten att betala rättegångskostnad, åvila, om ej annat är stadgat, uteslutande parten. Då den allmänna ståndpunkt, som förslaget sålunda intagit, torde framgå av 1 och 2 §§ och den av lagrådet förordade bestämmelsen ej synes ägnad att lämna ytterligare vägledning, har jag ansett, att förslaget i denna del bör bibehållas oförändrat. Den av lagrådet vid 4 § förordade jämkningen har vidtagits.