Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/867

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


- Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 591 ligt denna punkt kunna uteslutas parternas yttranden över framställdaüyr" kanden och invändningar. Ät denna punkt har alltså givits den av mig nu antydda avfattningen. -

  • De anmärkningar, som lagrådet framställt vid 9, 14 och 15 §§, har jag

ansett mig böra efterkomma; i 9 § har uttrycket "å rättens dörr" utbytts: mot "å en för allmänheten tillgänglig plats i kansliet". I anslutning till en avlagrådet vid 49 kap. 4 § framställd erinran ha i 14 § de beslut angående ersattning eller förskott, som omedelbart må gå i verkställighet, begränsats att avse den, som ej är part eller intervenient. Vidare har i 15 § andra stycket intagits föreskrift, att dagen, då anteckning om rättelse göres, skall angivas. 19 kap. Vad lagrådet hemställt vid 1, 9 och 10 §§ har iakttagits. Dessutom ha i 3 och 10 §§ jämkningar ägt rum. Beträffande lagrådets erinran vid 11 § har densamma på skäl, som jag angivit vid 10 kap. 20 §, ej efterkommits. 20 kap. Enligt lagrådets hemställan har avfattningen av 2 § något jämkats. Vid 6 § första stycket har lagrådet hemställt om att uttrycklig föreskrift borde meddelas, att då den misstänkte på grund av otillräknelighet icke kunde fällas till ansvar, åtal dock finge äga rum, om tillräckliga skäl förelåge, att han begått gärningen och åtal av särskild anledning funnes påkallat. Denna hemställan har vunnit beaktande genom ett tillägg till nämnda stycke. Enligt 8 § första stycket i beredningens förslag må målsäganden ej väcka åtal för brott, med mindre han angivit brottet till åtal och åklagaren beslutat, att åtal ej skall äga rum; för sådant fall skall han väcka åtalet inom en tid av sex månader sedan han erhöll del av åklagarens beslut". Två av lagrådets ledamöter ha i fråga om detta stadgande förordat sådan ändring, att detsamma allenast komme att innehålla, att målsäganden ej må väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal, med mindre åklagaren beslutat, att sådant åtal ej skall äga rum. Den av dessa ledamöter framställda erinran avser dels den av beredningen föreslagna preklusionsfristen av sex månader och dels det för målsägandens åtalsrätt uppställda villkoret, att angivelse hos åklagaren skall ha ägt rum. Införandet av en särskild preklusionsfrist har sin egentliga betydelse som ett skydd för den misstänkte i så måtto, att det angrepp från målsägandens sida, som angivelsen innebär, måste inom en viss begränsad tid av målsäganden fullföljas genom väckande av åtal. Av lagrådsledamöterna har framhållits, att detta skydd endast i undantagsfall kunde tänkas bliva av någon betydelse, då den misstänkte, så länge den för brottet gällande preskriptionstiden löpte, måste räkna med möjligheten att åklagaren komme att intaga en annan ståndpunkt. Enligt dessa leda