502 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. möters uppfattning medförde den föreslagna anordningen dessutom besvär och kostnader, som icke stode i rimlig proportion till nyttan. Sålunda ålåge det åklagaren att i varje fall, då en angivelse ej ledde till åtal, icke blott anskaffa bevis om att angivaren fått del av åklagarens beslut utan även att bevara detta bevismaterial till dess preskriptionstiden för det angivna brottet utgått. Enligt min mening torde det icke kunna bestridas, att den av beredningen förordade preklusionsfristen i vissa fall kan vara av betydelse som skydd för trakasserier från målsägandens sida. Det kan, som beredningen framhållit, ej heller anses obilligt mot en målsägande, som drivit saken så långt, att han gjort angivelse och påkallat beslut av åklagaren, att målsäganden inom skälig tid fattar sitt beslut i åtalsfrågan. Emellertid är det uppenbart, att anordningen med delgivning är förenad med avsevärda praktiska olägenheter. Med hänsyn härtill har jag ansett övervägande skäl tala för att preklusionsfristen bör utgå. Vad angår samma lagrådsledamöters hemställan i fråga om uteslutande ur förslaget av angivelse som villkor för målsägandes åtalsrätt vid brott, som höra under allmänt åtal, ställer jag mig däremot tveksam. Syftet med detta villkor är, att målsäganden, innan åklagaren fattar sitt beslut i åtalsfrågan, skall ha på ett oförtydbart sätt tillkännagivit sin avsikt att få ett åtal till stånd; vid de brott, som först efter angivelse må åtalas av åklagaren, utgör sådan angivelse en förutsättning för åklagarens åtalsrätt. Det ligger ock i sakens natur, att åklagaren före sitt beslut i åtalsfrågan bör erhålla del av målsägandens bevismaterial. För villkorets uteslutande ha ifrågavarande lagrådsledamöter anfört allenast att, om preklusionsregeln bortfölle, kravet på angivelse knappast syntes motiverat. Ett sådant samband mellan dessa båda frågor torde dock icke föreligga. Jag anser alltså, att kravet på angivelse bör bibehållas. I överensstämmelse med vad nu anförts har åt första stycket i 8 § givits den lydelsen, att målsäganden ej må väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal, med mindre han angivit brottet och åklagaren beslutat, att åtal ej skall äga rum. I anledning av den ändring, som vidtagits ifråga om kapitelrubriken i 11 kap., har i 14 § hänvisningen till 11 kap. jämkats. Då jag icke ansett mig böra biträda lagrådets vid 11 kap. 5 § gjorda hemställan om vidgad inställelseskyldighet för part personligen vid huvudförhandling i hovrätt, följer härav att även i fråga om målsägande förslaget i denna del bibehålles oförändrat. 21 kap. I 1 och 3 §§ ha mindre jämkningar ägt rum. Vid 2 § har lagrådet i överensstämmelse med sin hemställan i fråga om part i tvistemål och målsägande i brottmål förordat, att även den tilltalade borde i större utsträckning än beredningen föreslagit kunna åläggas personlig inställelse i brottmål. På skäl, som jag utvecklat vid 11 kap- 5 §,°an ser jag mig icke böra biträda denna hemställan; i denna del har ifråga
