51Û Kungl. Maj:ts proposition nr 5. Iande latt, .hade 1 fråga o:11 brottmalen okad möjlighet till sådan omröstning oreslaglts allenast 1 ett fatal fall; som regel skulle hksom nu endast en omröstnmg äga rum i brottmål. Enligt dessa ledamöters åsikt vore det principiellt riktiga, att straffmätningen ägde rum först sedan det blivit klart, för vilket brott straff skulle ådömas; detta hade ock iakttagits i förslaget för det fall, att fråga vore om flera brott. Lagrådets flertal har dessutom ansett, att även fråga om straffrihet på grund av otillräknelighet eller om åtalspreskription borde göras till föremål för särskild omröstning. En av lagrådets ledamöter har funnit de föreslagna bestämmelserna angående omröstning till dom i brottmål i det väsentliga lämpligt avvägda; ett stadgande, att vid behov särskild omröstning skulle ske om straffriförklaring på grund av otillräknelighet, borde dock måhända upptagas. Otvivelaktigt kunna i viss mån de skäl, som åberopats till grund för särskild omröstning i tvistemål, då fråga är om flera omständigheter, som var för sig äro av omedelbar betydelse för målets utgång, anföras även till stöd för motsvarande omröstningssätt i brottmål. Emellertid föreligga även olikheter. Den i brottmål sedan gammalt gällande regeln att i tveksamma fall utgången skall bestämmas efter den för den tilltalade mildare meningen torde i allmänhet utesluta särskild omröstning, då en majoritet inom domstolen frikänner den tilltalade, om ock på olika grunder. Inom lagrådet har ock rått enighet om att särskild omröstning icke borde äga rum över förekommande spörsmål rörande nöd, nödvärn, straffmyndighet, strafflindring eller straffskärpning. Enligt den åsikt, som uttalats av lagrådets flertal, intoge i detta hänseende frågorna om otillräknelighet och preskription en särställning. Vad den förra av dessa angår har inom lagrådet framhållits, att en straffriförklaring på grund av otillräknelighet ofta innebure en kanske flerårig internering å sinnessjukhus och att en sådan förklaring i flertalet fall läge närmare en straffdom än ett fullständigt frikännande; i realiteten vore den att likställa med skyddsåtgärd. Även vid bedömande av frågan om skadeståndsskyldighet kunde den nuvarande ståndpunkten, att straffriförklaring likställdes med frikännande, leda till otillfredsställande resultat. Riktigheten av vad lagrådet sålunda anfört torde icke kunna bestridas. Till frågan om särskild omröstning över fråga om åtalspreskription ställer jag mig däremot mera tveksam. De skäl, som tala för särskild omröstning angående otillräknelighet, äga i detta fall icke någon motsvarighet. Ett frikännande på grund av preskription har i straffrättsligt hänseende icke annan innebörd än ett frikännande äger i andra fall. Överensstämmelsen är här större med de strafffrihetsgrunder, som enligt lagrådets mening ej böra göras till föremål för särskild omröstning. Med hänsyn härtill och då särskild omröstning över preskriptionsfrågan kan leda till ett för den tilltalade ogynnsammare resultat än nu gällande omröstningsregler, anser jag mig icke böra frångå förslaget på denna punkt. Lagrådets flertal har på skäl, som jag nyss återgivit, förordat särskild omllt l d förövat gärningen och till vilröstning även över frågan om den ti a a e - ket lagrum den är att hänföra. Enligt dessa ledamöters åsikt borde straff
