Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 515 35 kap. Som grundläggande princip för den fria bevisprövningen upptages i 1 §, att rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit i målet, avgöra vad däri är bevisat. Stadgandet innebär, såsom beredningen framhållit, å ena sidan att någon begränsning ej uppställes i fråga om de kunskapskällor, som få användas för sanningens utletande, samt å andra sidan, att värdet av bevismaterialet bestämmes av domarens på samvetsgrann prövning grundade övertygelse och icke av legala regler. Däremot behandlas, såsom ock lagrådet erinrat, ej uti förevarande lagrum, huru och när detta material för att kunna beaktas skall ha införts i rättegången; denna fråga regleras i andra lagrum, särskilt 17 kap. 2 § och 30 kap. 2 §. Lagrådet har anmärkt, att med den formulering lagrummet erhållit kunde synas som om där ånyo - ehuru det uppenbarligen ej avsetts - uttalades en regel i sistnämnda hänseende, och bland annat av denna anledning föreslagit viss jämkning av avfattningen. Då någon feltolkning av lagrummet i dess nuvarande avfattning icke synes vara att befara, har detsamma med en mindre jämkning bibehållits. I anledning av jämkningen i 1 §, har en motsvarande jämkning företagits även i,4 §. I 7 § har vidtagits en uteslutande redaktionell jämkning. Till lagrådets hemställan vid 13 §, vilken icke synes böra föranleda ändring i nämnda lagrum, återkommer jag vid 43 kap. 13 §. De av lagrådet i 14 § första stycket förordade jämkningarna ha vidtagits; i anslutning härtill har, såsom lagrådet föreslagit, andra stycket fått utgå. p 36 kap. Enligt 1 § i detta kapitel må envar, som icke är part i målet, höras som vittne. Någon motsvarighet till de nuvarande vittnesjäven återfinnes icke i förslaget; dock .må i brottmål vittnesmål ej avläggas av målsägande, även om han ej för talan. I de fall, då målsägande ej intar ställning som part, är han emellertid, såsom framgår av 20 kap. 14 § och den i sistnämnda lagrum förekommande hänvisningen till 11 kap. 5 §, skyldig att vid huvudförhandling komma personligen tillstädes i underrätt, om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen, och i hovrätt och högsta domstolen, om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen; i sådant fall äger målsäganden enligt 20 kap. 15 § rätt till ersättning och förskott enligt vad om vittne är stadgat. Lagrådet har vid 1 § i förevarande kapitel upptagit till granskning förslagets ståndpunkt till frågan om målsägandes vittnesförhet. Tre av lagrådets ledamöter ha därvid förordat, att målsägande, som ej är part, skall behandlas som vittne; sådan målsägande må dock enligt dessa ledamöters åsikt höras på ed allenast såframt han på grund av förlikning, avstående eller eljest saknar rätt att föra talan om ansvar eller enskilt anspråk mot den tilltalade och han ej angivit brottet till åtal. En av lagrådets ledamöter har uttalat, att han saknade anledning att i princip frångå förslaget. Som skäl för sin ståndpunkt till denna fråga har beredningen anfört i
