Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 517 för sig är ägnat att skänka målsägandens uppgifter större trovärdighet än de därförutan skulle ägt. Att märka är att avståendet väl i allmänhet kommer att äga rum, sedan åtal mot den tilltalade redan inletts; avståendet saknar i detta fall betydelse för en målsägande, som vill ernå en fällande dom i ansvarsfrågan. Uppenbart är, att den omständigheten, att målsäganden ej höres som vittne, icke utesluter, att bevisvärde tillägges hans uttalanden. Domstolen har i detta fall, liksom beträffande utsagor av den tilltalade, fri bevisprövning. Med den fria bevisprövningens grundsatser synes mig ock en sådan individuell prövning stå i bättre överensstämmelse än den av lagrådet föreslagna uppdelningen av målsägandena. En sådan uppdelning torde, såvitt mig är bekant, icke äga motsvarighet i främmande lagstiftning. Till stöd för sin ståndpunkt har lagrådet även hänvisat till förut anmärkta rättsfall; i detta sammanhang må dock erinras, att rättspraxis tidigare gått i annan riktning (N. J. A. Avd. I 1893 sid. 263, 1906 sid. 358). Jag anser mig alltså böra biträda beredningens ståndpunkt till denna fråga, en ståndpunkt, som tidigare intagits även av processkommissionen. I samband med sin anmärkning i fråga om målsägandens ställning i rättegången har lagrådets flertal anfört, att förslagets bestämmelser om målsägande, som ej är part, i vissa fall ledde till mindre tillfredsställande resultat. Sålunda syntes oegentligt att, ehuru en sådan målsägandes utsaga skulle upptecknas, protokollet ej, på sätt i 35 kap. 13 § föresloges om vittnesberättelser, finge användas vid fullföljd till högre rätt. Enligt min mening torde här föreligga en missuppfattning av förslagets innebörd på denna punkt. Väl får enligt 51 kap. 16 § vid förhör med målsäganden i regel ej uppläsas skriftlig uppteckning av vad han anfört inför underrätten, men det är uppenbart, att det förebringande av bevisningen vid underrätten, varom stadgas i 17 § första stycket sistnämnda kapitel, även omfattar målsägandens i protokollet antecknade berättelse vid underrätten. Vidare ha samma ledamöter framhållit,. att det icke kunde anses motiverat, att högre rätt skulle äga större- frihet att avvika från underrättens bevisbedömning i fråga om målsägandens i protokollet upptagna utsaga än beträffande vittnesberättelser (51 kap. 23 § och 55- kap. 15 §); även i fråga om förhör inför rätta under förundersökningen (23 kap. 13 §) och vägran att avgiva utsaga (36 kap. 21 och 23 §§) syntes målsägande, som ej är part, böra likställas med vittne. Detta borde även vara fallet i resningshänseende (58 kap. 2 § 2). Vad lagrådets flertal sålunda uttalat grundar sig ä den uppfattningen, att en skillnad bör göras i målsägandens ställning allt efter som han för talan i målet eller ej. Då, såsom jag redan framhållit, en sådan skillnad ej torde vara motiverad, synes mig därmed lagrådets ifrågavarande erinringar väsentligen ha förlorat sin betydelse. Slutligen har erinrats, att det vore olämpligt att en målsägande, som ej vore part, enligt 46 kap. 6 § hördes mellan åklagaren och den tilltalade samt att han med rättens tillstånd skulle äga ställa frågor till den tilltalade. Mot den av beredningen föreslagna ordningen i dessa fall har lagrådets flertal icke framställt någon erinran, då målsäganden intager
